Carl J
14 januari 2014 15:01
Hej Albin,
Jag är ju lite äldre än dig. När jag fick mina diagnoser var jag 42 år gammal. Jag tror att det gör att vi upplever att få våra diagnoser lite annorlunda.
Jag känner, och det är ju högst personligt, att diagnoserna har svarat på många av de frågor som jag haft under mitt liv hitintills.
Varför jag inte riktigt fungerade som jag upplevde att andra gjorde? Varför jag var så dålig på matte....:) En del av de jag såg då och funderat över var sant, andra saker var det inte.
Nu brukar jag istället tänka att alla människor har olika saker som påverkar dem. Det finns ingen perfekt människa.
Att jag inte visste att jag hade Adhd och min Aspergers när jag var ung gjorde att jag fick olika sorters problem. Flera små och stora saker som ibland, eller rätt ofta, ställde till det. Jag tänker på jobbet, i skolan och i privatlivet, relationer till vänner, partners och så vidare.
När jag ser det på det sättet var diagnoserna bara till hjälp. För nu vet jag ju vad det var för något och då kan jag förhålla mig till det på ett annat sätt. Jag har lärt mig mer om hur jag fungerar och det mår man bra av.
I bland brukar jag fundera över hur mitt liv hade sett ut om jag fått diagnoserna tidigare, som du. Jag är rätt säker på att det hade sett annorlunda ut då, jag hade till exempel inte behövt må dåligt över saker som jag inte kunde göra något åt.
Jag tror att det är bra att få veta hur man fungerar tidigt. När man är ung. Då kan man ju anpassa sin omgivning, inte sig själv, så att det fungerar bättre.
Jag har, förmodligen tack vare de positiva sidor som både Adhd och Asperger också innebär, kunnat studera, tagit examen och arbetat med kvalificerade arbetsuppgifter. Å det trots att jag inte tog hem en enda läxa under vare sig grundskolan eller gymnasiet.....:)
Däremot har det varit svårt att få det att hålla ihop många gånger. Å det beror nog på att jag inte visste om min Adhd och min Asperger. Nu när jag vet kan jag minska risken för att det ska problem på olika sätt. Jag kan ta hänsyn till mig själv och inte döma mig själv så hårt.
Med det sagt, så är det nog rätt naturligt att, speciellt när det är nytt, känna sorg över diagnoserna. Det gör jag fortfarande i viss mån. Men den känslan minskar i samma takt som jag lär mig nya saker om mig själv, och min Adhd/Aspergers.
Det jag har tänkt på är det att diagnoserna bara är ett sätt att beskriva hur man fungerar inom vissa områden. Det är inte en beskrivning av dig och vem du är.
Vare sig Aspergers eller Adhd kommer att hindra dig att utveckla din potential. Faktum är att du har större chanser nu att lyckas med det du gör än om du inte haft kunskap om Adhd/aspergers.
Låt inte Adhd eller Aspergers hindra dig att pröva på saker, ibland beror framgångar och misslyckanden på andra saker än Adhd/Aspergers och ibland beror dem på just Adhd/Aspergers....:)
Oj vad långt det blev. Har du fler frågor får du gärna ställa dem. Jag tycker det är bra och roligt att prata med andra som också har Adhd/Aspergers.
Det finns också massor att läsa om både Adhd och Aspergers. Glöm inte bort utländska sidor, speciellt USA, där man har lång erfarenhet av både Adhd och Asperger.
Med vänlig hälsning
Carl
Ps, Både Aspergers och Adhd brukar innebära att man är extra duktig inom vissa områden, för min del var det bland annat språk som klickade extra. När jag sedan började jobba valde jag journalistiken, vilket passade som hand i handsken med Adhd och Apsergers, snabba puckar, deadlines inget utdraget arbete.