Nu var det ett tag sedan jag var inne och berättade om hur det går när det gäller medicineringen, utredningar, arbetsplatsrehabilitering (praktiken), mitt liv just nu och i framtiden. Nu har det klarnat något. Så nu är det dags igen.

Den senaste månaden, eller sedan jag skrev sist, har varit rätt kämpig. Framförallt för att praktikplatsen tog så mycket engergi att jag blev så trött. Något som slog igenom även på praktikplatsen och som i sin tur snurrade igång det värsta som brukar hända när så sker. Oförmåga att tänka, förstå och läsa av sisutioner med mera. Jag har generellt svårt att sätta stopp när det blir för mycket och eftersom både af och fsk var inblandade utan att de har någon större förståelese för vare sig adhd eller Ast så blev det dåligt med stöd där. till deras förvar kan man ju säga att deras jobb är att se till att jag får ett jobb men pressen blev helt enkelt för stor. fsk lyckdes dessutom komma med det ena negtiva beskedet efter det andra. Sist skulle min rehabliltering inte sträcka sig till mer än femtionprocent, orsaken var en omräkning som fsk gjorde tidigare efter det att jag anmält mig till af för sent. Det resulterade i att även min SGI skulle sänkas om jag fullföljde min rehabplats. Eftersom jag hade en AST utredning på G, som jag nu okcås fått ett resultat ifrån, så kände jag sarkt att det inte var en bra ide att gå färidgt praktiken och sedan "bara" vara rehabliterad till femtio procent. Praktikplatsen gjorde mig sämre, samma mönster som när jag jobbat tidigare blev synligt och det var verkligen inte bra. Om jag, enl. fsk blev sjukskriven före utången av praktikplanse så skulle jag däremot få behålla en full SGI, så då var valet lätt och efter en diskussion med behanlande läkare så är jag nu sjuksriven. Praktiken avbruten och jag är inte längre inne i ett program på af. Totalt sett rätt beslut.

Fick ett tilägg till metamina, en serotonin höjare. Det fungerar sisådär. Metamina är bra för fokus men allt för ofta så speedar jag lite på tabletterna och känner mig inte som mig självt. Tillsammans med seratonin höjaren är det inte bra. Exakt vad jag ska göra vet jag dock inte. Har försökt att inte äta Metamina regelbundet nu när jag är hemma. Serotonin höjare ger mig dessutom huvudvärk.

AST utredningen är ju klar nu och drygt en vecka gammal. Adhd kliniken initierade ju den och jag supportade detta då jag kände starkt att en Adhd diagnos hur bra den än är inte täckte upp tillräckligt för de besvär och problem som följt mig genom livet. Jag har dessutom mer och mer komma att ifrågasätta Adhd diagnosen eftersom jag inte riktitig, ritkgit känner igen med i pegasusgruppen. I utredningen, som var rätt gedigen så tittade man även på denna och den har nu uppgraderats till ADD, borta är alltså H (hyper). Viktigaste var dock att AST utredningen resulterade i en diagnos. Jag har nu fått diagnosen Aspergers. Skönt. Mer rätt, mer igenkänningsfaktorer som förklarar mitt tidgare liv.

Ja, en lite uppdatering blev det allt. Ska försöka återkomma mer regelbundet nu när jag har möjligt att vila lite. Det händer så mycket helat tiden att det är svårt att hänga med. Klart är dock att jag inte är i behov av eller ens har förmåga till ett 100 procentig liv, med jobb, relationer m.m  

Så där ja, en helg snart slut. Läget är stabilare. Antidepp verkar fungera bra ihop med Metamina. Fortfarande jobbigt att räcka till hela dagen. Arbete på fulltid är nog inte aktuellt på länge än,  kanske inte alls. Däremot har jag börjat tröttna rejält på att ha med Fsk att göra. Det är nästan så att jag funderar på att lämna allt vad rehab heter för att slippa leva i den osäkerhet som fsk utgör. Aspergerutredningen började i förra veckan. Lite oklart var det landar. Känns lite konstigt att behöva göra detta men nödvändigt om det ger resultat. Kanske får det inte så stor praktiskt förmåga, däremot betyder det mycket för mig att förstå och känna hur jag verkligen fungerar. Kanske, kanske kan jag på så sätt undvika att ramla in i nya utmattningsgrejor. För är det något som jag möjligtvis är än mer trött på än fsk är det just det att inte orka ordentligt.

Ska försöka skriva mer regelbundet, men det ser ut som om en gång i veckan är vad jag orkar med. Är så trött i veckorna att det inte blir något över för andra saker än att försöka vila och återhämta sig.

Tiden går fort.....nu är det måndag igen. Metamina går bra, antidepp går bra. Lite problem med effekten på Metamina. Inget negativt i form av biverkningar, om man bortser från när jag inte tar dem. Snarare en form av minskad effekt...eller en normalisering. Metamina håller humöret i balans, men på jobbet hjälper det "bara" med fokusering, däremot inte mot att jag valt fel rehabplats med fel arbetsuppgifter.

Antidepp, eller serotonin höjaren, funkar bra nu, var mer än lagom dämpad för bara ett par dagar sedan. Men kan känna att det lugn det ger nu är bra. Fortfarande är det för många järn i elden. Inte så mycket jag kan göra något åt. Att stanna hemma är minst lika frusterarande som att gå i väg på morgonen.

Det var en intressant kurs i kväll, grundkursen i Adhd. I dag var Af på besök och berättade vad de kunde hjälpa till med. Jag har personligen haft bra erfarenheter av just Af men några av de andra på kursen lyfte fram något som jag hört hela tiden utan att förstå. När Af pratar om just adhd är det utifrån ett anpassningsperspektiv. Men några av de andra kursdeltagarna var väldigt tydlig med att det inte var de som skulle anpassa sig utan omvärlden. Initialt var rätt iriterande. Vi lever ju i den värld vi gör. Men ju längre kvällen gick ju mer förstod jag. Det handlar inte om att "de" ska anpassa sig till oss, det handlar om rätten att vara den man är. Jag vet ju inte hur jag ska definiera mig utan att använda mig av de problem som adhd i relation till min omgivning har skapat. Att då presentera åtgärder, strategier, som syftar till att få mig att bli mer normalfungerande när jag, trots över fyrtio års försök, inte lyckats själv, är närmast förolämpande. Visst har jag problem i dag, utbränd, deprimerad, utan jobb m.m Men jag är inte det på grund av att jag är jag, utan pågrund av de problem som uppstår i relationen till omvärlden. Som jag iof inte kan existera utan...så lättlöst är det inte, däremot är det inte heller självklart. Men med rätt kontext, rätt självinsikt ska det nog fungera...å då är ju till och med en grundkurs i Adhd bra, även om den visar sig bekräfta fördomar snarare än att bekämpa dem....Typ...;)

Det går fort nu, veckorna, dagarna. Fortfarande trött och i dag lite extra. Ställde in dagens upplaga av adhd grundkursen. Prioriterade vila i stället. I början av förra veckan fick jag ett tillägg till Metamina. En seratonin höjare, eller antidepp. Tror att det var bra. Kan tycka att biverkningarna från Metamina blivit något mindre även om det känns som att det är en omställningsperiod på G innan antidepp börjar fungera, eller inte fungerar.

Inser också att stresskänsligheten inte påverkats i någon större del av Metamina. Eventuellt blir det bättre med tillägget. Oavsett så är det en bra insikt. Nu vet jag iaf att det är viktigt att inte köra på för fullt utan att sakta flytta fram gränserna istället. Rehab platsen rullar på. Är fortfarande väldigt dålig på att läsa mellan raderna. Om man inte gör som jag vill då är allt fel. Lite kris har det allt varit, men kanske även det en nyttig lärdom att försöka gå vidare fast det känns som allt går en emot. Det är ju inte så att jag alltid har rätt, börjar inse det nu.

Helgen tillbringades på landet. Ägnade lördagen åt att torrskrapa en dörr till det nya badrummet. Rent terapeftiskt är det alldeles utmärkt. För ryggen lite mindre bra. Besök hos kiropraktor inbokad i morgon. Förhoppningsvis kan han knäcka tillbaka ryggen i rätt läge igen. Det funkade förut och höll i sig bra, trots att det var strax före jul sedan jag var där senast. Annars var ju en intressant effekt av Metamina att den stora värken försvann. Positivt om man bortser från att nästan all annan känsel i huden försvann samtidigt...ja, ja, aldrig nöjd....;) 

Veckorna går fort. Nu är det måndag igen med allt vad det innebär med bokningar hela dagen och grundkursen i adhd. Lyckades boka en tid, akut tid, på adhd mottagningen i dag  på eftermiddagen trots att jag visste att jag har adhd kursen på kvällen. Hann inte hem efter "jobbet" som jag dessutom var sen till, direkt till läkarbesök, 1 och halv timmes väntan innan kursen började. Vid mätningen av blodtrycket hade jag en puls på 100 och något förhöjt blodtryck. Inte undra på att jag kände mig lite stressad. Behöver inte vara något annat än att jag börjar bli lite förkyld. Däremot var det bra att ventilera effekterna av Metamina. Den oro jag har, diffus och egentligen inte påkallad, är med största sannolikhet en bieffekt av Metamina. Stresskänslan är i sin tur förmodligen både kopplad till rehabplatsen samt Metamina och de krav som jag upplever arbetet innebär. Problemet är, vilket jag iof funderat ut innan, doseringen. Det är vansinningt svårt att få till det på ett bra sätt. Blir det för mycket är det stissighet som gäller, för lite, ångets och oro. Nu ska läkarna koferera och se vad som kan göras. Antidepp pluss Metamina, Elvanse pluss Metamina, Ingen Metamina men antidepp.

Kursen var intressant. En man som levt större delen av sitt liv utan diagnos berättade hur det sett ut. Inget jobb på tolv år, 4 gg in i väggen, akuta kroppsliga problem pga av stresen som ledde till sjukpension (det var ett tag sedan han fick sin pension, idag är det nog rätt kört), oförmögen att hantera pengar, eller rättare sagt, oförmögen att förstå vitsen med pengar, ständiga projekt och allt på högvarv och mycket annat. Kände inte igen mig i allt men tillräckligt mycket gemensamma nämnare för att slå an en sträng.

Efter många år med de "misslyckande" det kan innebära att ha Adhd, speciellt om du inte har en diagnos och den insikt som det ger, berättar han sin historia, det är rätt starkt. Han hade precis vad som behövs, en förstående partner, fru, som klarade av att dra runt när det inte funkar. Båda hans barn har i sin tur diagnoser, som tur är hade han fått diagnosen själv och kunde på så sätt hjälpa sina barn. Vilket visar på hur viktigt det är med tidiga diagnoser. Hans historia visar också på hur oförstående omgivningen kan vara inför Adhd. Han själv tyckte nog inte att det var självklart att vara öppen med sin funktionsnedsättning. Jag är inte så säker. Visserligen kan det inenbära att man döms på förhand, att människor utnyttjar informationen. Men utan, åtminstone i mitt fall, att tala om att man har en funktionsnedsättning är det som gjort för problem. Att låtsas att allt är ok när det inte är det, det är det slut med.

Jo, veckan har varit intressant. Jag märker att den gamla oro i kroppen som kommer fram och får en att tro att man inte gör tillräckligt, vill göra saker fortare, inte så genomtänkt och övertolkning av andra människors reaktioner, finns kvar, om jag känner mig osäker och inte får den feedback jag behöver. Känslan eller beteendet triggar impulsiviteten och jag gör nästan vad som helst för att komma bort från det, inklusive sluta den rehabplats som jag nu är på. Orsaken är främst osäkerheten kring vad jag ska göra och dålig återkoppling. Inte för att arbetsplatsen generellt sett är dålig men de har inte riktigt tid med den typ av rehabilitering som jag tror att jag behöver. Desutom är jag osäker på att det verkligen finns en sådan plats överhuvudtaget. Det konstiga är att det räcker med en bra återkoppling för att jag ska må bra, osäkerhet tar knäcken på mig.

Metamina fungerar sisådär. Om jag får i mig för mycket, vilket motsvarar 1 tablett plus en fjärdedels tablett, eller en och en halv, går pulsen upp och jag känner mig orolig och stressad. Det är ju en ren effekt av Metamina och har defenetivt med dosen att göra. Svårigheten är fortfarande att veta när och hur mycket jag ska ta och när jag ska fylla på igen. På morgon dosen blir jag fokuserad, däremot känner jag mig lika trög i huuvdet som jag kunde göra innan. Då var det kopplat till stressnivån, hjärnan slutade helt enkelt fungera. I början av medicineringen me Metamina hade jag en tydlig känsla av "rymd" i skallen, som nu är borta. Jag tror att det har att göra med ångestnivån, osäkerheten. När den försvinner genom att åtgärda det som ligger till grund för det så mår jag mycket bättre. Det släpper dock ganska fort just nu vilket får mig att fundera på om stressen driver på olustkänslan.  

På måndag ska jag diskutera med en läkare om det är lämpligt att få hjälp av någon stödmedicin framåt kvällen eller kanske under dagen. Dels för att jag behöver få ner olustkänslan (stressen), ångesten när det blir "fel" med dosen. Men också för att jag under kvällstid ska kunna koppla av, kan ju inte äta för mycket för då är jag i stället vaken för länge. Jag äter ju Imovan för att sova och har gjort det i många år. När jag tar en halv Imovan tidigare på kvällen blir det lugnare.

Å jag som hade tanken att kunna släppa så mycket av medicineringen som möjligt. suck. suck. Det hade räckt alldeles utmärkt med att bara behöva äta Metamina.

En annan sak med Metamina är att den skärmmer mig lite, det är ju på gott och ont att man inte riktigt känner igen sig själv. Som jag skrev tidigare så kan det innnebära att man ska sätta nya vanor, men det kan ju också vara tecken på en allvarligare depression. Har svårt just nu att avgöra om det är början på en nedåtgående spiral, inte bara när det gäller häslan utan även livet i stort, arbetsmässigt m.m eller om det är början på något positivt, något nytt. Oavsett det ska jag försöka mig på att motionera, trot eller ej men det ska tydligen vara den bästa och effektivaste medicinen mot "allt". Så kanske kan det hjälpa mot olustkänslor och annat skräp.

I går var en riktigt dålig dag. Uppehåll med Metamina efter ett par dagar med övermättnadskänsla. Dvs. Metamina bara stressar och gör mig speedad, får mig att bli yrslig och må lätt illa med huvudvärk, eller rättare sagt värk i ögonen.

Jag tror att det är viktigt att inte ta mer än vad man absolut behöver. Samtidigt är en dag med Metamina en körd dag om man inte medicinerar fullt ut, hela dagen alltså. Trötthetskänslan är väldigt stor när metamina går ur kroppen.  

Det kan vara så att jag fortfarande hänger fast vid mitt gamla jag, den som tror att han har kontroll fast han inte har det. Metamina gör att det känns ovant, att det inte är jag längre. Att det gamla jag inte fungerade så bra är en annan fråga egentligen.

Den ständigt utlösande faktorn när det gäller Metamina och att det inte fungerar som det ska ser ut att vara stress. Metamina hjälper inte mot stress. Det får mig att känna mig lugnare, gör det möjligt att fokusera mer. Men det garanterar inte kvalitet i det jag gör och det hjälper inte mot stress. När dagarna blir för långa, när arbetsuppgifterna känns övermäktiga då hjälper inget Metamina i hela världen.

Jag vet att jag haft för stora förväntningar på Metamina, att jag trott att det finns en universallösning i Metamina. Det gör det inte, å jag är besviken. Men om man bortser från det och ser till vad det ger, när det fungerar bra, så kan det fortfarande vara värt det. Det jag saknar är insikten om den egna begränsningen, den egna förmågan. När den kolliderar med verkligheten blir det inte bra hur mycket Metamina man än äter. Det är väl inte så konstigt egentligen, om man ägnat nästan hela sitt liv åt att försöka vara något man inte känner bottnar i det som någonstans är jag ska det väl mycket till om en liten ynka tablett ska göra sån skillnad.  

Jag har tänkt att det vore bra att ha en guide tillhands när man börjar äta Metamina, eller vilket CS som helst för den delen. Någon som vet vad som väntar och kan hjälpa till att sätta det man upplever i ett annat ljus. Jag förstår att de känslostormar, uppgivenheten (noll framtid och inget är roligt, alls), depressiva tankar beror på den omtumlande effekt Metamina har och får på den egna personligheten. Antigen i form av biverkningar eller i förväntad effekt. I grunden kanske något bra eftersom det skapar möjlighet att bygga nytt, bygga hållbart. Just nu känns det lite avlägset.

Jag har också svårt att värdera vad jag känner med Metamina, hur äkta är det jag upplever? Är det som den där kartan som jag skrev om förut? Att äta CS innebär att man måste rita om sin karta (hjärnan), det gör det möjligt att starta om. Men att inte uppleva att man är sig själv är rätt tufft om man samtidigt accepterar att det inte är ett alternativ att gå tillbaka. Var tar man då vägen om det inte funkar som det ska? Hur släpper man taget om ett helt liv utan att veta vad man får?

I nästa vecka ska jag träffa två av mina läkare + en psykolog för att se om det går att få lite perspektiv på det hela. Problemet är att jag glömmer bort hur jag har kännt det om det plötsligt blir en bra dag. Känner mig lite som en guldfisk i en glasskål där någon råkat tappa en tablett av Metamina. Flyter på bra tills effekten klingar av och verkligheten gör sig påmind. Känner att jag behvöer mer riktat stöd. Kanske är det det som ska diskuteras ordentligt. 

I dag var det dags för utvärdering av rehabplatsen. Intressant eftersom det var många faktorer att ta hänsyn till. Strategiska, hälso och faktiska omständigheter. Jag hade ju initierade mötet med enhetschefen eftersom det börjar bli halvtid för själva praktiken. Jag bad henne återkoppla objektivt. Dvs det hon har att säga, negativt eller positivt, kan bara vara till hjälp för att belysa ev. problemområden. Var till och med så förslagen att jag bad henne börja. Det blev ett intressant upplevelse som bekräftar mycket av det jag egentligen redan vet. Det syns inte utanpå hur jag upplever händelser och hur jag mår. Överlag positivt, förutom min förmåga att snöa in på detaljer och att ständigt ifrågasätta grundvalen för beslut. Hon ville hemskt gärna att jag skulle stanna kvar och att om det inte passade på den egna enheten så fanns det andra som var intresserade. Kul, kul. Tills jag sa vad planerat att säga och vad som faktiskt var sant. Dvs. att de inte uppfyllde de krav som man kan ställa på en rehabplats. De har helt enkelt haft för mycket att göra med annat.

Enhetschefen fattade dock poängen och lovade bot och bättring. Konternuerlig återkoppling, tydliga och avgränsade uppgifter m.m Så jag får se, ska tänka lite. Om det inte vore för Fsk och deras beslut om att jag bara ska rehabiliteras till 50 procent, så skulle nog valet vara enkelt. Nu känns som om jag bara har möjlighet att prova mig fram nu....kan inte känna annat än att Fsk biter sig i svansen.