Det går fort nu, veckorna, dagarna. Fortfarande trött och i dag lite extra. Ställde in dagens upplaga av adhd grundkursen. Prioriterade vila i stället. I början av förra veckan fick jag ett tillägg till Metamina. En seratonin höjare, eller antidepp. Tror att det var bra. Kan tycka att biverkningarna från Metamina blivit något mindre även om det känns som att det är en omställningsperiod på G innan antidepp börjar fungera, eller inte fungerar.

Inser också att stresskänsligheten inte påverkats i någon större del av Metamina. Eventuellt blir det bättre med tillägget. Oavsett så är det en bra insikt. Nu vet jag iaf att det är viktigt att inte köra på för fullt utan att sakta flytta fram gränserna istället. Rehab platsen rullar på. Är fortfarande väldigt dålig på att läsa mellan raderna. Om man inte gör som jag vill då är allt fel. Lite kris har det allt varit, men kanske även det en nyttig lärdom att försöka gå vidare fast det känns som allt går en emot. Det är ju inte så att jag alltid har rätt, börjar inse det nu.

Helgen tillbringades på landet. Ägnade lördagen åt att torrskrapa en dörr till det nya badrummet. Rent terapeftiskt är det alldeles utmärkt. För ryggen lite mindre bra. Besök hos kiropraktor inbokad i morgon. Förhoppningsvis kan han knäcka tillbaka ryggen i rätt läge igen. Det funkade förut och höll i sig bra, trots att det var strax före jul sedan jag var där senast. Annars var ju en intressant effekt av Metamina att den stora värken försvann. Positivt om man bortser från att nästan all annan känsel i huden försvann samtidigt...ja, ja, aldrig nöjd....;) 

Veckorna går fort. Nu är det måndag igen med allt vad det innebär med bokningar hela dagen och grundkursen i adhd. Lyckades boka en tid, akut tid, på adhd mottagningen i dag  på eftermiddagen trots att jag visste att jag har adhd kursen på kvällen. Hann inte hem efter "jobbet" som jag dessutom var sen till, direkt till läkarbesök, 1 och halv timmes väntan innan kursen började. Vid mätningen av blodtrycket hade jag en puls på 100 och något förhöjt blodtryck. Inte undra på att jag kände mig lite stressad. Behöver inte vara något annat än att jag börjar bli lite förkyld. Däremot var det bra att ventilera effekterna av Metamina. Den oro jag har, diffus och egentligen inte påkallad, är med största sannolikhet en bieffekt av Metamina. Stresskänslan är i sin tur förmodligen både kopplad till rehabplatsen samt Metamina och de krav som jag upplever arbetet innebär. Problemet är, vilket jag iof funderat ut innan, doseringen. Det är vansinningt svårt att få till det på ett bra sätt. Blir det för mycket är det stissighet som gäller, för lite, ångets och oro. Nu ska läkarna koferera och se vad som kan göras. Antidepp pluss Metamina, Elvanse pluss Metamina, Ingen Metamina men antidepp.

Kursen var intressant. En man som levt större delen av sitt liv utan diagnos berättade hur det sett ut. Inget jobb på tolv år, 4 gg in i väggen, akuta kroppsliga problem pga av stresen som ledde till sjukpension (det var ett tag sedan han fick sin pension, idag är det nog rätt kört), oförmögen att hantera pengar, eller rättare sagt, oförmögen att förstå vitsen med pengar, ständiga projekt och allt på högvarv och mycket annat. Kände inte igen mig i allt men tillräckligt mycket gemensamma nämnare för att slå an en sträng.

Efter många år med de "misslyckande" det kan innebära att ha Adhd, speciellt om du inte har en diagnos och den insikt som det ger, berättar han sin historia, det är rätt starkt. Han hade precis vad som behövs, en förstående partner, fru, som klarade av att dra runt när det inte funkar. Båda hans barn har i sin tur diagnoser, som tur är hade han fått diagnosen själv och kunde på så sätt hjälpa sina barn. Vilket visar på hur viktigt det är med tidiga diagnoser. Hans historia visar också på hur oförstående omgivningen kan vara inför Adhd. Han själv tyckte nog inte att det var självklart att vara öppen med sin funktionsnedsättning. Jag är inte så säker. Visserligen kan det inenbära att man döms på förhand, att människor utnyttjar informationen. Men utan, åtminstone i mitt fall, att tala om att man har en funktionsnedsättning är det som gjort för problem. Att låtsas att allt är ok när det inte är det, det är det slut med.

Jo, veckan har varit intressant. Jag märker att den gamla oro i kroppen som kommer fram och får en att tro att man inte gör tillräckligt, vill göra saker fortare, inte så genomtänkt och övertolkning av andra människors reaktioner, finns kvar, om jag känner mig osäker och inte får den feedback jag behöver. Känslan eller beteendet triggar impulsiviteten och jag gör nästan vad som helst för att komma bort från det, inklusive sluta den rehabplats som jag nu är på. Orsaken är främst osäkerheten kring vad jag ska göra och dålig återkoppling. Inte för att arbetsplatsen generellt sett är dålig men de har inte riktigt tid med den typ av rehabilitering som jag tror att jag behöver. Desutom är jag osäker på att det verkligen finns en sådan plats överhuvudtaget. Det konstiga är att det räcker med en bra återkoppling för att jag ska må bra, osäkerhet tar knäcken på mig.

Metamina fungerar sisådär. Om jag får i mig för mycket, vilket motsvarar 1 tablett plus en fjärdedels tablett, eller en och en halv, går pulsen upp och jag känner mig orolig och stressad. Det är ju en ren effekt av Metamina och har defenetivt med dosen att göra. Svårigheten är fortfarande att veta när och hur mycket jag ska ta och när jag ska fylla på igen. På morgon dosen blir jag fokuserad, däremot känner jag mig lika trög i huuvdet som jag kunde göra innan. Då var det kopplat till stressnivån, hjärnan slutade helt enkelt fungera. I början av medicineringen me Metamina hade jag en tydlig känsla av "rymd" i skallen, som nu är borta. Jag tror att det har att göra med ångestnivån, osäkerheten. När den försvinner genom att åtgärda det som ligger till grund för det så mår jag mycket bättre. Det släpper dock ganska fort just nu vilket får mig att fundera på om stressen driver på olustkänslan.  

På måndag ska jag diskutera med en läkare om det är lämpligt att få hjälp av någon stödmedicin framåt kvällen eller kanske under dagen. Dels för att jag behöver få ner olustkänslan (stressen), ångesten när det blir "fel" med dosen. Men också för att jag under kvällstid ska kunna koppla av, kan ju inte äta för mycket för då är jag i stället vaken för länge. Jag äter ju Imovan för att sova och har gjort det i många år. När jag tar en halv Imovan tidigare på kvällen blir det lugnare.

Å jag som hade tanken att kunna släppa så mycket av medicineringen som möjligt. suck. suck. Det hade räckt alldeles utmärkt med att bara behöva äta Metamina.

En annan sak med Metamina är att den skärmmer mig lite, det är ju på gott och ont att man inte riktigt känner igen sig själv. Som jag skrev tidigare så kan det innnebära att man ska sätta nya vanor, men det kan ju också vara tecken på en allvarligare depression. Har svårt just nu att avgöra om det är början på en nedåtgående spiral, inte bara när det gäller häslan utan även livet i stort, arbetsmässigt m.m eller om det är början på något positivt, något nytt. Oavsett det ska jag försöka mig på att motionera, trot eller ej men det ska tydligen vara den bästa och effektivaste medicinen mot "allt". Så kanske kan det hjälpa mot olustkänslor och annat skräp.

I går var en riktigt dålig dag. Uppehåll med Metamina efter ett par dagar med övermättnadskänsla. Dvs. Metamina bara stressar och gör mig speedad, får mig att bli yrslig och må lätt illa med huvudvärk, eller rättare sagt värk i ögonen.

Jag tror att det är viktigt att inte ta mer än vad man absolut behöver. Samtidigt är en dag med Metamina en körd dag om man inte medicinerar fullt ut, hela dagen alltså. Trötthetskänslan är väldigt stor när metamina går ur kroppen.  

Det kan vara så att jag fortfarande hänger fast vid mitt gamla jag, den som tror att han har kontroll fast han inte har det. Metamina gör att det känns ovant, att det inte är jag längre. Att det gamla jag inte fungerade så bra är en annan fråga egentligen.

Den ständigt utlösande faktorn när det gäller Metamina och att det inte fungerar som det ska ser ut att vara stress. Metamina hjälper inte mot stress. Det får mig att känna mig lugnare, gör det möjligt att fokusera mer. Men det garanterar inte kvalitet i det jag gör och det hjälper inte mot stress. När dagarna blir för långa, när arbetsuppgifterna känns övermäktiga då hjälper inget Metamina i hela världen.

Jag vet att jag haft för stora förväntningar på Metamina, att jag trott att det finns en universallösning i Metamina. Det gör det inte, å jag är besviken. Men om man bortser från det och ser till vad det ger, när det fungerar bra, så kan det fortfarande vara värt det. Det jag saknar är insikten om den egna begränsningen, den egna förmågan. När den kolliderar med verkligheten blir det inte bra hur mycket Metamina man än äter. Det är väl inte så konstigt egentligen, om man ägnat nästan hela sitt liv åt att försöka vara något man inte känner bottnar i det som någonstans är jag ska det väl mycket till om en liten ynka tablett ska göra sån skillnad.  

Jag har tänkt att det vore bra att ha en guide tillhands när man börjar äta Metamina, eller vilket CS som helst för den delen. Någon som vet vad som väntar och kan hjälpa till att sätta det man upplever i ett annat ljus. Jag förstår att de känslostormar, uppgivenheten (noll framtid och inget är roligt, alls), depressiva tankar beror på den omtumlande effekt Metamina har och får på den egna personligheten. Antigen i form av biverkningar eller i förväntad effekt. I grunden kanske något bra eftersom det skapar möjlighet att bygga nytt, bygga hållbart. Just nu känns det lite avlägset.

Jag har också svårt att värdera vad jag känner med Metamina, hur äkta är det jag upplever? Är det som den där kartan som jag skrev om förut? Att äta CS innebär att man måste rita om sin karta (hjärnan), det gör det möjligt att starta om. Men att inte uppleva att man är sig själv är rätt tufft om man samtidigt accepterar att det inte är ett alternativ att gå tillbaka. Var tar man då vägen om det inte funkar som det ska? Hur släpper man taget om ett helt liv utan att veta vad man får?

I nästa vecka ska jag träffa två av mina läkare + en psykolog för att se om det går att få lite perspektiv på det hela. Problemet är att jag glömmer bort hur jag har kännt det om det plötsligt blir en bra dag. Känner mig lite som en guldfisk i en glasskål där någon råkat tappa en tablett av Metamina. Flyter på bra tills effekten klingar av och verkligheten gör sig påmind. Känner att jag behvöer mer riktat stöd. Kanske är det det som ska diskuteras ordentligt. 

I dag var det dags för utvärdering av rehabplatsen. Intressant eftersom det var många faktorer att ta hänsyn till. Strategiska, hälso och faktiska omständigheter. Jag hade ju initierade mötet med enhetschefen eftersom det börjar bli halvtid för själva praktiken. Jag bad henne återkoppla objektivt. Dvs det hon har att säga, negativt eller positivt, kan bara vara till hjälp för att belysa ev. problemområden. Var till och med så förslagen att jag bad henne börja. Det blev ett intressant upplevelse som bekräftar mycket av det jag egentligen redan vet. Det syns inte utanpå hur jag upplever händelser och hur jag mår. Överlag positivt, förutom min förmåga att snöa in på detaljer och att ständigt ifrågasätta grundvalen för beslut. Hon ville hemskt gärna att jag skulle stanna kvar och att om det inte passade på den egna enheten så fanns det andra som var intresserade. Kul, kul. Tills jag sa vad planerat att säga och vad som faktiskt var sant. Dvs. att de inte uppfyllde de krav som man kan ställa på en rehabplats. De har helt enkelt haft för mycket att göra med annat.

Enhetschefen fattade dock poängen och lovade bot och bättring. Konternuerlig återkoppling, tydliga och avgränsade uppgifter m.m Så jag får se, ska tänka lite. Om det inte vore för Fsk och deras beslut om att jag bara ska rehabiliteras till 50 procent, så skulle nog valet vara enkelt. Nu känns som om jag bara har möjlighet att prova mig fram nu....kan inte känna annat än att Fsk biter sig i svansen.

Ibland känns det så. Att alla är emot en. Allt som händer under dagen tolkas som en attack, som en personlig attack. Det skulle vara rätt skönt om det fick lugna ned sig lite. Är så förbaskat trött. Metamina hjälper till att fokusera. Men helt bra är det inte.

I dag ringde den privata mottagning som tog emot remissen för en Asperger utredning. Eftersom remissen kommer från en anna del av landstinget så menade de att jag var tvungen att flytta över hela vårdansvaret till dem. Enligt mottagningen så var det en konsekvens av vårdvalet. Precis som om jag hade ett val när jag sökte till Adhd kliniken. Det fanns ju inget alternativ då. Att de på adhd kliniken nu arbetat länge med få till medicinen å allt som hör där till med remisser, kunskapsinhämtning om mitt tillstånd m.m förstod de inte.

Nu tror jag inte att det blir så, att jag är tvungen att skriva mig på den mottagning som jag blivit remiterad till för att göra en aspergerutredning. Och skulle de vara så är det hemskt dumt. Det värsta som kan hända är att de Adhd kliniken tvingas skicka en ny remiss inom sin del av landstinget. Men de har tagit emot remisen å då är det ju inte mitt problem. Men orolig blir jag ändå.

Rehabiliteringensplatsen är nu uppe på tapeten. I morgon är det dags för en utvärdering, initierad av mig. Fsk har bestämt att de bara avser att rehabiliterade mig till 50 procent pga den sgi som beränkandes för tre år sedan. Eftersom jag glömde att anmäla mig till AF med 4 dagar. Låååång historia. Jag försökte överklaga med blev försäkrad av Fsk att det inte hade någon praktiskt betydelse med beräkningsgrunden.

Fy, fy fy fsk... nu betyder det plötsligt allt. Förutom att jag är på gränsen vad gäller stress, trötthet och problem med biverkningar av Metaminan så måste jag dessutom ta hänsyn till att jag måste avbryta just den här rehabiliteringen pga praktiska strategiska skäl. För om det här inte fungerar, vilket det inte verkar göra avseende belastning, nivå m.m så måste jag i rimlighetens namn hitta en annan rehablitering där jag kan känna att det här kan jag göra. Å nu har jag plötsligt inte rätt till mer än rehabilitering till halvtid. Jag som alltid, utan undantag har jobbat heltid i hela mitt liv. För komplicerat att förklara närmare, jag vet inte själv hur det har gått till riktigt. Men det verkar som om jag är tvungen att engagera mig i det vilket kostar än mer energi. Jag vet att jag skrev att man skulle sluta fred med Fsk i ett tidigare inlägg, att man skulle fokusera på att må bra istället. Men jag måste säga att Försäkringskassan gör det svårt.

Den mycket fullspäckade måndagen är över. Jobb på förmiddagen fram till lunch, ingen lunch han jag med, därefter möte med arbetspsykolog följt av basutredning för asperger, därefter grudkursen i adhd. Lyckades komma sent till nästan allt och fick avbryta möten iförtid för att ha en chans att hinna med. Det är mitt fel, jag bokade själv. Men risken att inte få träffa någon på ytterligare någon vecka fick mig att klämma in dem alla på samma dag. Det var likadant förra måndagen, minus ett möte. Men nu får det nog vara. Tar flera dagar att komma igen och metaminan tycker inte om det.

Började i går, måndag, med metamina igen. Uppehåll på söndagen efter den berömda uppesittar kvällen som varade fram till fem på morgonen. Antingen har jag extra svårt att hålla dostiderna, eller så är jag extra känslig. Men det är svårt att få detta med Metamina att fungera som det är tänkt, dvs. bra. Huvudvärken försvan på söndag eftermiddag kväll men är nu tillbaka igen. Är trött. Funderar på om dosen ändå är för liten och behöver höjas, eller om jag ska försöka skärpa mig och få till ett schema och vänta ut ev. biverkningar.

Rehabiliteringen fungerar sisådär. Den ökade fokusgrad som jag fick efter ett tag med Metamina är borta nu. Känner mig mest seg och dum. Beteer mig lite akward, svårt att få fram tankar och vara med i situationen. Misstänker att jag blir lite väl stressad av de krav som trots allt finns på prestation. Å de på en rehabiliteringsplats. Men det finns ett systemfel inbyggt, af och fsk förordade en rehabplats där antalet timmar som lades ner var upp till mig. Rehabplatsen däremot hade utlyst en praktikplats och förväntade sig en funktionshindrad som hade koll på sitt funktionshinder och därmed var färdig för produktion. Vilket jag uppenbarligen inte är. Dumt nog förstod jag det från början men tänkte ju att det är värt att pröva. Det regnar ju inte bra praktikplatser eller rehabplatser precis.

Nu har jag ångest över att behöva besluta mig för om jag ska hoppa av och ge mig ikast med något annat som förmodligen är bättre, för mig, än det jag gör nu. Å andra sidan är det rätt jobbigt att känna att man inte svarar upp mot de förväntnignar som jag förstår att de haft på sin utlysta praktikplats och praktikant. Det var ju inte så att de hemlighöll vad de ville ha, tvärtom var det väldigt specifikt. Å helt i linje med vad jag gjort tidigare. Dumt, dumt, dumt....av mig.

Jag brukar säga att saker är intressanta om jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt. Mat som är intressant är ofta inte bra. Om någon säger något kan jag säga att det var intressant om jag inte riktigt, ritkigt förstår vad de menar.

Natten till söndagen var intressant. Själv hemma för att vila. Huvudvärk som inte ger med sig. Inget överväldigande men ständigt där. Jobb som jag behöver göra, fortfarande rehabilitering, men en del som jag inte hunnit med. Spenderade 8 timmar på lördagen med att läsa samma text om och om igen. Utan att riktigt förstå vad det var jag skulle göra med den eller ens vad den egentligen handlade om. Det lossnade så smått, men allt för sent.

När jag gick ut för att köpa något att äta vid sex tiden på kvällen så hade jag glömt bort hur jag använder kortläsaren i affären. Jag stod där och tittade på den, visste att jag skulle stoppa in kortetet, eller dra det, men kom inte ihåg hur jag skulle göra. Till slut fick biträdet peka på maskinen och säga, där är det, där ska du föra in kortet. Ja, visst är det sa jag och mumlade något om att vara trött.

Hemma igen, försöker vila, slappna av. Förstår att det är stressen som slår till. Har sovit dåligt de senaste dagarna. Varit vaken fram till sent. Har försökt att parera med Metamina, sista dosen inte allt före sent på dagen. Dosen på dagen gör att det känns som om jag speedar även om jag är fokuserad. Insomningstabletterna fungerar inte längre trots att jag tog en "extra" för ett par dagar sedan. Förmodligen CS som spökar.

Natten blev lång. Strax efter femtiden i morse lyckades jag somna. Efter ett par timmars "försök" i sängen gick jag upp igen. Tänkte att om jag ändå inte kan sova behöver jag ju inte ligga där och känna mig obekväm. Efter flera år med Imovan som hjälp för att somna så hade jag glömt bort den där obehagliga känslan av inte vila. Bättre att gå upp, se en film, äta lite chocklad. Försöka acceptera att det är som det är. Det konstiga är att jag är pigg och trött på samma gång. Ögonen kändes som 2 nummer för stora och torra som bara den.

Vaknade vid tolvtiden i dag av att telefonen ringde. Det var sambon som är ute på gården och förbereder för snickare som kommer. Skulle ha åkt med, födelsedags firande idag dessutom, men förstod att det inte skulle funka just denna helg.

Funderar nu på att skippa Metamina, för en dag. Kanske behövs det återkommande pauser, eller att låta bli att stressa för att Metamina ska fungera optimalt.  Huvudvärken lär inte göra att det blir bättre. Jag har ett par olika benzo preparat hemma som jag antar att jag skulle kunna använda mig av. Men de är så bedrägliga och riskerar att göra morgondagen så mycket värre.

Funderat en del över stresskänsligheten. Oavsett vad den beror på, om de kommer att försvinna så småningom eller inte, så behöver jag förhålla mig till den. Alltså, på ett bättre sätt än idag. Jag känner själv att jag agerar så omedvetet kring stressproblematiken, å egentligen till allt. En kula i ett flipperspel. Gott om resurser, men ingen möjlighet till djupare förståelse från mitt håll. Inga problem att prata, men stora problem att förmedla vad det är som inte fungerar för att få en eventuell hjälp.

Så ja, allt är inte kört. Inte ännu. Men jag har svårt för de där livsvalen man måste göra ibland. Höger eller vänster, fortsätta rakt fram eller är det dags att byta fil eller till och med ta nästa avfart? Insikter är dyrköpta. Mentalt påminner de mig mer om hur jag föreställer mig en förlossning. Jo, du läste rätt. Något man vet innebär något positivt i slutändan, men som kan innebära en hel del smärta och en väldigt massa jobb.

Här kommer en liknelse till......

Om jag var en bil så skulle jag vara en Mercedes. En lite äldre modell, begagnad och med många mil på mätaren. En sprucken vindruta och en lack som skulle behöva lite uppmärksamhet men med skinklädsel. Även om färgen och själva lädret har börjat flaga och nötningen är tydlig. En distinkt doft av tobak i kupén, men bara cigaretter. Inget elegant som ciggarer eller en pipa där tobaken valts med omsorg.   

En modell som när det var ny såg ut som sina dyrare syskon men utan att själv förstå skillnaden. En av fälgarna är udda, en tillfällig lösning som blev permanent när den gamla fälgen inte kom överens med en allt för hög trottoarkant. Den stötfångare som finns är precis som på många andra bilar gömd under ett plasthölje, fast det borde ha varit en i stål. Som på ännu äldre modeller, väl synlig och stor. För att visa var gränsen går, ta de första och största smällarna.

Chassit är fortfarande i gott skick. Det skulle nog gå att sälja den, låta någon annan ta över den. För de där sista milen fram till mål.    

/CJ