Sov gott i natt. Sov länge. Vilket var skönt. Däremot var gårdagskvällen inte allt för bra. Orsaken var nog den värktablett, Tradolan, jag tog för ryggen i går eftermiddag. Det var första gången sedan det att jag började äta Elvanse som jag tog något starkare för värken. Det har inte behövts på ett tag. Inte att rekomendera. 

Min neuropsykeatriker sa vid något tillfälle att, enligt hennes erfarenhet, är det inte allt för ovanligt att personer med framförallt med diagnoser inom autismspekrat att  vara känsliga för höga doser, kombinationer av läkemedel. Något ligger det säkert i det. Jag vet att jag aldrig behöver mer, oftare mindre av ett läkemedel, och att jag snabbt drabbas av biverkningar, i de flesta fall mildare men även starkare. Om jag dessutom höjer en dos i förhoppningen om bättre effekt kan det dessutom innebära att det inte längre går att gå ner i styrka om det visar sig att det blir för mycket. Många gånger har även ett läkemedel som visat sig bra plötsligt slutat fungera lika bra. Ska inte dra för stora växlar på det mer än kanske ta med det som ett faktum kring hur jag fungerar.      

Ska försöka summera mina erfarenheter med insättningen av Elvanse so far:

• Elvanse ger effekt.
• Bäst effekt har Elvanse, med insättningsdosen och just nu, under förmiddagen.
• Känslan av verkan börjar gå ur strax efter lunchtid.
• Då liten känsla av ökad rastlöshet, oro i magen, lite lätt huvudvärk eller tung i huvudet i from av "dovhet" i bakhuvudet.
• Trötthet under eftermiddagen.
• Men det verkar som om det är bättre att göra något på då än att försöka vara helt still, dvs ligga i stoffan. Promenad, lite småfix men inget större. Hel vila ökar risken att känna efter för mycket.
• Huvudvärken gick att mota med Alvedon (modifierad frisättning) om jag tog den i samband med intaget på morgonen.
• Den positiva effekten på fokusering kvarstår dock, helt eller delvis, under resten av dagen. Lättare att lyssna på andra, hålla fokus.
• Möjligen någon ökad känsla av distans just nu till de egna livet, sysslor, intressen m.m. Räknar med att det går över då det upplevs som biverkningsrelaterade.
• Fortfarande trött under kvällen, men upplever den som "lättare" då det bland annat går att vara vaken längre.
• Utan att egentligen värdera, känslan av att vara "jag" är annorlunda jämfört med innan Elvanse. Bland annat för att mycket av de saker som tidigare orsakat oro och ångest inte längre känns relevanta. Vilket de inte heller ska vara. Liten känsla av tomhet.
• Jämfört med Concerta, Ritalin så är Elevanse, än så länge, i en helt egen klass avseende biverkningar. Det går nästan att leva med men jag vill att och hoppas att det ska bli bättre.
• Förmiddagens upplevda positiva verkan kan kännas lite för bra, även om det verkar lägga sig något ju fler dagar som går.
• Stress i alla dess former gör att biverkningarna upplevs som större. 

Men det är ju alldeles för tidigt för några definitiva slutsater, dosen kan behöva justeras, kanske behöver Elvanse kompleteras?

Huvudvärken har gett med sig, men kvarstår gör ett lätt illamående. Börjar bli lite fundersam över den positiva effekt som Elvanse har under den tid som den verkar som bäst, dvs från intag fram till lunch. Mår oförskämt bra tills den börjar gå ur. Jag har aldrig varit påverkad av droger, eller rättare sagt, jag har aldrig använt någon annan drog än alkohol. Nu börjar jag fundera om det inte är lite för bra....det skulle ju kunna vara så att det är eufori jag känner under förmiddagen. Jag har inte alls lust att må för bra.....typ.....  

Stress och insättning av Elvanse är inte att rekomendera. Eller rättare sagt, säg inte ja till saker när du egentligen behöver ta det lugnt. Det är nu dag tre och jag kan nog tycka att effekten börjar bli tydligare. Känner klart mer möjlighet att fokusera, de negativa tankar som varit med under större delen av hösten på grund av yttre omständigheter, stress, stress och omöjliga situationer, bland annat dödsfall i familjen med efterföljande tvist som krävde att jag var med och drog, har faktiskt försvunnit, inte så att jag glömt men de har defenitivt fått mer rimliga propotioner. När jag vaknade i morse, vid 7 tiden kände jag mig relativt pigg, efter intaget av Elvanse kände jag mig väldigt bra. Förmiddagen användes för att städa undan innan besök, kärt, men ett besök med allt vad det innebär. Det visade sig vara hur lätt som helst att städa ordentligt utan att gå till överdrift. Tidigare var det nästan oskrivet att när man torkar golv skulle alla golv tolkas. Nu gick det att prioritera.....  Problematisk är nog lite huvudvärk, lite lätt illamående. Det gäller nog att se till att äta ordentligt. Något som jag varit dålig på i hela mitt liv. Och dricka ordentligt med vatten. Huvudärken behöver inte nödvändigtvis vara en biverkning av Elvanse, jag har ett diskbråck i nacken som spökat av och till och den symptomatiska värken sitter där den brukar. Däremot är den inte så illa som den kan eller har varit. Slutsats, även om det är lite väl tidigt för en definetiv sådan, lite blandade känslor men fortfarande klart värt besväret.

Ångrar min text kring behovet av amfetamin preparat lite. Men jag tar inte bort det¨...kan gott skämas över hur onyanserat det är...:) Däremot kan min uppfattning i frågan behöva förtydligas något. Jag tror nog inte att alla är betjänt av medecinering. Jag tror visst att det går utan. Jag tror att, när man som jag, har många grejor som händer på en gång, så kan medicinering vara ett bra sätt att få undan grundproblemet. Om det funkar, vill säga. Däremot står jag fast vid min upplevelse att det finns en omotiverad rädsla för amfetamin preparat där faktorer som inte har att göra med egentliga behov styr. 

kl. 15.09 dag två, fortsatt lätt huvudvärk. Tror inte att stress och Elvanse hör ihop, åtminstone inte när den ska sättas in, eller är det ut den sätts?

Huvudvärk men inget värre. Får nog vara bra för i dag, känner mig dock ovanligt pigg för att vara trött. I normalfall är jag i full färd mot sängen så här dags, eller åtminstone längtar jag dit. Så känns det inte just nu iaf.

Nu har effekten av den första dosen på 30 mg Elvanse börjat avta. Eller rättare sagt den började avta vid tre tiden. Lätt huvudvärk och trötthen tilltog. Inget allvarligt. Fortfarande en känsla av möjlighet att fokusera. Tankarna far inte runt lika mycket, framförallt inte de negativa. Placebo möjligvis, men lovande.

Tänkte just på att det kanske kan vara på sin plats att berätta kort om vad Adhd har inneburit för mig.

I hela mitt liv har tankarna snurrat fort. Hur fort och hur mycket har jag egentligen aldrig förstått förrrens nu, drygt året efter diagnosen. Och då först när jag börjat prata med andra hur det upplever sitt tankeliv. Många svarade att de ibland inte tänkte alls i långa stunder, utan bara var. För mig är det otänktbart, eller har varit otänkbart. Varje vaken sekund har alltid ägnats åt att tänka och fundera på än det ena, än det andra. Ofta i negativa termer. När så andra berättade att det kunde vara tyst i deras huvuden under perioder på dagen, trodde jag dem helt enkelt inte. Slappna av det gör/gjorde jag bara när jag tagit ut mig så mycket fysiskt att jag somnade av utmattning. Det gick rätt bra ända tills det att rygg och knän började gå sönder av ansträngning.

I arbetslivet har det gått bra, rent tekniskt sett, då mitt jobb bestått av korta puckar, snabba grejor med tydliga slut varje dag. Långsiktighet har aldrig varit min starka sida, om det ska planeras mycket kan det lika gärna vara, ska det organiseras måste allt ske som jag vill, annars går det inte.

Socialt sett har jag nog varit, åtminstone på ytan, högfungerande. Inga problem att prata med människor. Faktum är jag pratat för mycket för det mesta.....:) Men när det gäller förmågan att knyta och upprätthålla vänskapsband är det mycket svårare. Det är precis som om förmågan bara räcker till en viss nivå, sedan är det stopp. Många människor har märkt av detta genom åren, jag framstår som för intensvi, och av naturliga skäl valt bort eller blivit skrämda av mig och min oförmåga. Den sociala relationen betstår, för mig,  av yta. Det är bara när andra tränger igenom och håller sig kvar som det har en chans att fungera. Men det beror som sagt mer på dem än på mig. Däremot är jag tacksam för detta. Där går nog adhd och asperger ihop. Oförmågan att vara still, inte kunna fokusera och inte kunna lyssna in ordentligt, att inte se andra människor är ingen bra kombination.

Ett exempel på hur problemet med att sortera intryck och vara hyper är när jag, exmpelvis, går på teater eller någon annan typ av föreställning. För mig är det nästan omöjligt att helt fokusera på vad som sker på scen, scenografi, taket, andra människor i lokalen, ja nästan vad som helst kräver uppmärksamhet. Är det som sker tillräckligt intressant, för mig, så går det rätt bra. Men det är sällan det händer.

Att vara hyper kan vara lite intressant. Speciellt när det blir tydligt vad det innebär. Jag drabbades ju av en utmattningsdepression, eller rättare sagt jag påbörjade resan mot en adhd diagnos för drygt två år sedan via stressmottagnignen på KI. Det var helt ok med en diagnos, det var inte den första stressrelaterade diagnosen jag haft eller fått genom åren. Klart jag var utmattad och sönderstressad och deprimerad. Vad som helst som kan bidra till att vara en förklaring eller ens en delförklaring är ok när man mår så. I behandlingen på KI ingick terapi, KBT, och Mindefullnesövningar i grupp. Själva terapi sessionerna var helt ok. Trevlig och sympatisk terapeueft, skönt att någon lyssnade på vad jag sade, och det ledde till att jag remiterades vidare.

Mindefullnesövningarn var dock en pärs. 10 personer, alla med stressrelaterade diagnoser, skulle lära känna oss själva och våra kroppar. För att hitta vårt inre lugn. Detta skedde i grupp, på en matta i ett rum med dämpad musik och ledare som berättade hur och vad vi skulle göra. Att ligga still på en matta med instruktion om att inte tänka på något är inte så där jätte enkelt om man har Adhd. Men eftersom jag är en snäll kille ställde jag upp, som vanligt, på vad ledaren ville att vi skulle göra. Att jag nästan ständigt vibrerade ca 5 centimeter ovanför den där mattan under hela hösten är en annan sak. Det enda som tycks ha fastnat och fungerar är disktraseknepet. Att var i nuet är viktigt, det är ju där livet sker. Det fattar ju jag också. Ledaren för mindefullnesövnignarna sade åt oss att använda oss av alla tillfällen att vara i nuet, bland annat när du torkar av bordet, diskbänken eller vad det nu kan vara. Eftersom det har en tydligt syfte och är begränsat i tid, tycks det fungera bra för mig. Jag är aldrig så närvarande som när jag torkar av köksbordet. Det är då jag lever.