Det är väldigt vad trött man kan bli av att jobba. Även halvtid tar en hel del energi. Huvudet känns som om det saknas smörjning, olja, det är nästan så man kan känna hur de olika delarna luktar bränt när de gnids mot varrandra...   

Men det är rätt spännande, än så länge är det ju inga större krav. Jag hade dock glömt bort hur mycket tid som ägnas åt möten av olika slag, begriper inte riktigt hur det är tänkt att man ska hinna jobba. Fick "komma ut" som Adhd med Asperger i dag på ett möte med kollegorna. Kändes lite intressant men förmodligen nödvändigt för att de ska veta hur det är med förmågor och energinivåer.

Har inte hört något om Metamina ännu. Men det borde börja dra ihop sig nu.

Första dagen på praktikplatsen. lite oklart vad det är jag ska göra. Men alla är vänliga och trevliga. It avd. hade en timmes genomgång, om internetanvändande och säkerhet. Det var ett tag sedan jag fick den genomgången sist så intresset höll sig upp en stund tills det att jag förstod att det var självklarheter. Annars rätt trött som vanligt efter lunch. Praktiken är på halvtid så det passar bra och få åka hem efter lunch för att vila.

Jag glömde bort att berätta att jag för första gången i mitt liv gjort en polisanmälan. Första gången som det gäller ett brott riktat mot vem jag är, alltså. Jag och min sambo har bott i vår nuvarande bostad i drygt två år. Under den tiden har en annan person, en granne rakt under oss, menat och tyckt massor med saker om oss och vårt boende. Det har bland annat gällt när det ska vara tyst, dvs från kl. nitton noll noll. När man får göra det och det osv. Vår granne har knackat i elementen och i väggarna så fort han hört ett ljud som han tycker är misshagligt. Att det i grunden är lyhörda hus från femtiotalet och att det faktiskt innebär att bo i flerfamiljshus att det blir så att man hör  sina grannar. Det är något man måste acceptera.

Just den här personen har dock bestämt sig för att jag och min sambo går bra att skälla, trampa på och betee sig allmänt illa emot. Vid flera tillfällen har han hoppat på antingen mig eller min sambo i trapphus eller utanför huset och sagt massor med dumheter. Ett exempel var när han frågade vad jag och min sambo gjorde om nätterna. Vid samma tillfället kallade han mig för "gubbe"..."idiot"..."fritidsseglare"...m.m. Alla saker rätt frikopplat från logik och sammanhang. Och om det inte vore så att jag nu har mina diagnoser, å de är rätt nya, å jag är rätt svag för stress osv. osv. skulle man kanske kunna tänka sig att vifta bort hans beteende. Men det har förståss inte gått, åtminstone inte för min del.

En av våra grannar på samma våningsplan hade, när han steg ut ur hissen, för drygt två veckor sedan, sett hur den här personen stod vid vår ytterdörr och kikade in genom brevlådan. Vi var inte hemma, därenot var vår hund hemma. Vår granne på samma våningsplan som vi bor på känner till den här personen själv sedan tidigare och han frågade helt enkelt vad han gjorde där och ds att han skulle lämna oss i fred. Han svarade inget och gick ner till sin egen lägenhet igen, eller lommade iväg, som vår granne sa.

I onssdags var det första gången som jag träffade honom efter "brevlådeincidenten". Jag var sedan tidigare inställd på att fråga honom själv vad han gjorde vid vår dörr, under de två år som han bott här har han aldrig varit uppe hos oss för att "klaga" utan det har skett via elementen, genom bankningar, eller via attacker i trapphus, direkt utanför huset. Så frågan är ju berättigad, speciellt som jag tidigare i år, när han flög på mig utomhus, strax utanför vårt bostadshus var väldigt tydlig med att han inte fick vare sig knacka i elementen eller hoppa på mig eller min sambo och om han hade klagomål så fick han ta det via hyresvärden. Om han inte repekterade detta skulle vi, dvs. jag och min sambo, betrakta hans agerande som trakasserier och om de fortsatte skulle vi göra en polisanmälan gällande ofredande.

Häromdagen så sprang jag alltså på honom och för första gången under hela den tid som detta har pågått  så inledde jag ett samtal med honom. Naturligtvis blånekade han först, när jag berättade att grannen både sett honom och dessutom talat med honom, valde han att fortsätta neka. Jag säger samtal, men naturligtvis var det rätt högljutt. Under samtalets gång försökte han hota mig genom att gå upp mot mig och ställa sig någon centimeter från mig. Obehagligt, men, jag är inte rädd för honom, så jag stod kvar. Under tiden kallade han mig för diverse saker. Något som jag nu är rätt van vid. Men till saken hör att vare sig jag eller min sambo har någonsin kallat honom för någonting. Någongång. Denna gång kallade han dock mig för "jävla bögjävel" och nu kände jag att nu får det vara bra, så jag ringde till polisens enhet för hatbrott och fick hjälp med att upprätta en anmälan.

Det är inte troligt att det leder till något, så är det ju tyvärr, men förhoppningsvis kanske det går så långt att han kallas till förhör  och det blir tydligt att hans beteende nu dokumenteras och att han riskerar påföljd om han fortsätter.

I går var det dags att träffa min läkare på Adhd mottagningen. Alltid lika trevligt. Känns bra att vara i fokus, eller rättare sagt, känns bra att mina diagnoser är i fokus. Däremot hade läkemedelsverket inte beviljat licensen ännu. Det tar tid i bland berodende på hur mycket de har att göra, fick jag mig förklarat. Och det är väl ok.

Mår rätt bra nu. Börjar ju jobba på måndag och det känns både bra och spännande på en gång. Ska bli intressant och se om de ännnu rätt begränsade kunskaperna jag har själv om både Adhd och Aspergers kan omsättas i någon form av praktik. Har ju flera personer runt omkring i detta, bland annat en psykolog via AF. Bra samtal men kunskapen kring Apsergers är det väl lite si och så med.

När det gäller Metamina, eller rättare sagt alla CS, så finns det fortfarande en tveksamhet kring dem. Jag känner ju att det rusar iväg nu, när jag inte äter något. Men hitintills har ju CS bara fungerat så där. En intressant observation är att omgivningen tycker att det blir bättre, men inombords är resultatet, hitintills, inte så lovande.

Aspergerbiten är med största sannolikhet orsaken till det hitintills dåliga resultatet av CS, och mycket annan medicinering. Orsaken är att det inte är ovanligt med överkänslighet för medecinska preparat, eller andra "stimulerande" substanser. Dels är detta något som flera nu har sagt till mig, neurospykiatriker, dels visar de faktiska erfarenheter jag har att detta är fallet. När det gällde concerata så fungerade det upp till en viss dos och effekten blev väl helt ok, i ett försök att få ännu bättre resultat så höjde vi dosen. Då slog det tillbaka och biverkningarna kom i full styrka. Då gick det inte heller att gå ner i styrka. Det samma gäller övriga, hitintills testade CS preparat. Om inte biverkningarna har kommit på en gång, på ingångsdosen, så har de kommit så fort det har skett en justering uppåt.

Det som talar för Metamina är att det är korttidsverkande, flera av de tidigare testade preparaten har haft någon form av modifierad fristättning vilket inte fungerat alls. Metamina kommer även i lägre doser, tabletter, som är delbara, så tanken är att börja väldigt lågt och ligga kvar där under tid. Jämfört med elevanse så motsvarar 5 mg metamina bara en bråkdel av vad Elvanse 30 mg gör i styrka.

På torsdag är det dags att träffa läkare på Adhdmottagningen för att diskutera, eller rättare sagt få reda på om Metamina är ett alternativ eller inte. Det krävs ju licens. Men, jag har funderat i dag, vad händer om man helt skippar medicinering? Jag tänker mig mest att jag har ju fått massor med ny kunskap om hur jag fungerar som människa. Erfarenheterna hitintills har ju inte varit så bra när det gäller CS. Frågan är om Metamina är bättre eller om jag nu kan se framemot en period där det inte fungerar med allt vad det innebär. Jag vet att jag behöver hjälp i form av medicin, om det går. Men det får ju inte kosta vad som helst.

I dag har det varit rätt lugnt. Det var det iof. igår också. Det börjar kännas som om det är dags att göra något. Praktikplatsen börjar ju först nästa vecka och det är bara ett par möten denna vecka. Det jag funderar på är att kicka igång någon form av träning. Problemet är att jag är jätteduktig på att börja men....ja ni vet. Att man dessutom är rätt trött under halva dagen gör utrymmet för att träna lite mer begränsat. Men å andra sidan tror jag att jag skulle bli piggare av det.

Förut, innan ryggen började krångla allt för mycket, brukade jag springa. Även om det kändes som döden, döden, varje gång så var jag alltid piggare efteråt och mådde vanligtvis bra under ett par dagar. Nu är det nog inte aktuellt med att springa. Men kanske sjukgymnastik med tillgång till motionscyckel. Jag skulle tro att det räcker alldeles utmärkt med att bli ordentligt varm. Tidigare, förstår jag nu, blev det rätt snabbt för mycket. Skulle jag springa sprang jag hårt och långt. Inget mellanläge. Å då går saker sönder.

Fick en tensmaskin av landstinget för värken. Den använder jag relativt ofta. Funkar bra på nacken och rygg. Det enda är att det är lite omständigt att få på de små plattorna ordentligt. Missar man lite får man lätt en obehaglig stöt eller stickande känsla. Är dessutom plattorna väl använda riskerar det att släppa och då blir det stick och stöt igen. Men klart ett alternativ till värktabletter.  

I bland är det bra att göra saker som man tror inte är så där jättebra vid en först anblick. I går var jag på en väns femtioårsfest. Det var trevligt, god mat, levande musik och massor med folk. Framförallt var det gammla kollegor från ett tidigare jobb men också från det jobb som jag slutade på när jag gick in i väggen sista gången. Det är drygt tre år sedan och som jag har berättat så fanns det en konflikt, eller rättare sagt en person som hade hängt upp sig på mig ordentligt. Eftersom jag är notoriskt dålig på att hantera konlikter bidrog detta till att jag sade upp mig från det jobbet. Något som i sin tur ledde till en stark känsla av misslyckande och bidrog till att förvärra en redan dålig situation. 

När jag anställdes på den tjänsten så var tanken att verksamhetens området skulle expandera ordentligt och ny mark brytas. Jag skulle, vilket jag egentligen inte kunde, vara med och leda verksamheten. Eller rättare sagt, det hade nog fungerat, men i en annan bättre situation. Samtiidgt med att jag anställdes så kom tre ytterligare personer in i verksamheten. En av dem slutade innan jag gjorde det. De två andra vara kvar efter det att jag slutade. Under de år som varit har jag funderat mycket över vad det var som gjorde att jag inte klarade av det. Det har i sin tur, efter lång tid, lett fram till Adhd diagnosen och nu Asperger.  I går träffade jag en av dem som var kvar efter mig, en trevlig och bra människa. Det visade sig att hon och den ytterligare person som var kvar efter mig också slutade strax efter. Orsaken, olösta konflikter, dålig ledning m.m

Så nu, så här tre år efter, får jag alltså veta att det jag upplevde inte bara var mig det handlade om. Att problemen var så stora i verksamheten att den inte fungerade. De två ytterligare personer som anställde samtidigt som mig slutade alltså också. Hade jag vetat det för tre år sedan hade jag inte behövt må så dåligt över det som hänt. Något som i och för sig inte betyder att jag inte känner mig mycket lugnare över vad som hänt nu. Fast jag borde nog ha tagit del av det då, hade nog sparat lite tid. Men, bättre sent än aldrig. Tråkigt att det inte fungerade för dem, bra eftersom det nu blir en bekräftelse på att det inte var mitt fel. Tänk hur det kan bli. Tänk om jag aldrig fått reda på detta.

Dags igen, ytterligare en vän som fyller femtio. Kul att bli bjuden, att få vara med. Det här är dock den tredje på lika många veckor. Å det är lika stressande som det låter. För att inte tala om kommande helger. Ska dock inte klaga. Det är lite hårt att säga att det inte är välkommet. Samtidigt går det ju inte att säga nej.