Veckorna går fort. Nu är det måndag igen med allt vad det innebär med bokningar hela dagen och grundkursen i adhd. Lyckades boka en tid, akut tid, på adhd mottagningen i dag  på eftermiddagen trots att jag visste att jag har adhd kursen på kvällen. Hann inte hem efter "jobbet" som jag dessutom var sen till, direkt till läkarbesök, 1 och halv timmes väntan innan kursen började. Vid mätningen av blodtrycket hade jag en puls på 100 och något förhöjt blodtryck. Inte undra på att jag kände mig lite stressad. Behöver inte vara något annat än att jag börjar bli lite förkyld. Däremot var det bra att ventilera effekterna av Metamina. Den oro jag har, diffus och egentligen inte påkallad, är med största sannolikhet en bieffekt av Metamina. Stresskänslan är i sin tur förmodligen både kopplad till rehabplatsen samt Metamina och de krav som jag upplever arbetet innebär. Problemet är, vilket jag iof funderat ut innan, doseringen. Det är vansinningt svårt att få till det på ett bra sätt. Blir det för mycket är det stissighet som gäller, för lite, ångets och oro. Nu ska läkarna koferera och se vad som kan göras. Antidepp pluss Metamina, Elvanse pluss Metamina, Ingen Metamina men antidepp.

Kursen var intressant. En man som levt större delen av sitt liv utan diagnos berättade hur det sett ut. Inget jobb på tolv år, 4 gg in i väggen, akuta kroppsliga problem pga av stresen som ledde till sjukpension (det var ett tag sedan han fick sin pension, idag är det nog rätt kört), oförmögen att hantera pengar, eller rättare sagt, oförmögen att förstå vitsen med pengar, ständiga projekt och allt på högvarv och mycket annat. Kände inte igen mig i allt men tillräckligt mycket gemensamma nämnare för att slå an en sträng.

Efter många år med de "misslyckande" det kan innebära att ha Adhd, speciellt om du inte har en diagnos och den insikt som det ger, berättar han sin historia, det är rätt starkt. Han hade precis vad som behövs, en förstående partner, fru, som klarade av att dra runt när det inte funkar. Båda hans barn har i sin tur diagnoser, som tur är hade han fått diagnosen själv och kunde på så sätt hjälpa sina barn. Vilket visar på hur viktigt det är med tidiga diagnoser. Hans historia visar också på hur oförstående omgivningen kan vara inför Adhd. Han själv tyckte nog inte att det var självklart att vara öppen med sin funktionsnedsättning. Jag är inte så säker. Visserligen kan det inenbära att man döms på förhand, att människor utnyttjar informationen. Men utan, åtminstone i mitt fall, att tala om att man har en funktionsnedsättning är det som gjort för problem. Att låtsas att allt är ok när det inte är det, det är det slut med.