Ibland känns det så. Att alla är emot en. Allt som händer under dagen tolkas som en attack, som en personlig attack. Det skulle vara rätt skönt om det fick lugna ned sig lite. Är så förbaskat trött. Metamina hjälper till att fokusera. Men helt bra är det inte.

I dag ringde den privata mottagning som tog emot remissen för en Asperger utredning. Eftersom remissen kommer från en anna del av landstinget så menade de att jag var tvungen att flytta över hela vårdansvaret till dem. Enligt mottagningen så var det en konsekvens av vårdvalet. Precis som om jag hade ett val när jag sökte till Adhd kliniken. Det fanns ju inget alternativ då. Att de på adhd kliniken nu arbetat länge med få till medicinen å allt som hör där till med remisser, kunskapsinhämtning om mitt tillstånd m.m förstod de inte.

Nu tror jag inte att det blir så, att jag är tvungen att skriva mig på den mottagning som jag blivit remiterad till för att göra en aspergerutredning. Och skulle de vara så är det hemskt dumt. Det värsta som kan hända är att de Adhd kliniken tvingas skicka en ny remiss inom sin del av landstinget. Men de har tagit emot remisen å då är det ju inte mitt problem. Men orolig blir jag ändå.

Rehabiliteringensplatsen är nu uppe på tapeten. I morgon är det dags för en utvärdering, initierad av mig. Fsk har bestämt att de bara avser att rehabiliterade mig till 50 procent pga den sgi som beränkandes för tre år sedan. Eftersom jag glömde att anmäla mig till AF med 4 dagar. Låååång historia. Jag försökte överklaga med blev försäkrad av Fsk att det inte hade någon praktiskt betydelse med beräkningsgrunden.

Fy, fy fy fsk... nu betyder det plötsligt allt. Förutom att jag är på gränsen vad gäller stress, trötthet och problem med biverkningar av Metaminan så måste jag dessutom ta hänsyn till att jag måste avbryta just den här rehabiliteringen pga praktiska strategiska skäl. För om det här inte fungerar, vilket det inte verkar göra avseende belastning, nivå m.m så måste jag i rimlighetens namn hitta en annan rehablitering där jag kan känna att det här kan jag göra. Å nu har jag plötsligt inte rätt till mer än rehabilitering till halvtid. Jag som alltid, utan undantag har jobbat heltid i hela mitt liv. För komplicerat att förklara närmare, jag vet inte själv hur det har gått till riktigt. Men det verkar som om jag är tvungen att engagera mig i det vilket kostar än mer energi. Jag vet att jag skrev att man skulle sluta fred med Fsk i ett tidigare inlägg, att man skulle fokusera på att må bra istället. Men jag måste säga att Försäkringskassan gör det svårt.

Den mycket fullspäckade måndagen är över. Jobb på förmiddagen fram till lunch, ingen lunch han jag med, därefter möte med arbetspsykolog följt av basutredning för asperger, därefter grudkursen i adhd. Lyckades komma sent till nästan allt och fick avbryta möten iförtid för att ha en chans att hinna med. Det är mitt fel, jag bokade själv. Men risken att inte få träffa någon på ytterligare någon vecka fick mig att klämma in dem alla på samma dag. Det var likadant förra måndagen, minus ett möte. Men nu får det nog vara. Tar flera dagar att komma igen och metaminan tycker inte om det.

Började i går, måndag, med metamina igen. Uppehåll på söndagen efter den berömda uppesittar kvällen som varade fram till fem på morgonen. Antingen har jag extra svårt att hålla dostiderna, eller så är jag extra känslig. Men det är svårt att få detta med Metamina att fungera som det är tänkt, dvs. bra. Huvudvärken försvan på söndag eftermiddag kväll men är nu tillbaka igen. Är trött. Funderar på om dosen ändå är för liten och behöver höjas, eller om jag ska försöka skärpa mig och få till ett schema och vänta ut ev. biverkningar.

Rehabiliteringen fungerar sisådär. Den ökade fokusgrad som jag fick efter ett tag med Metamina är borta nu. Känner mig mest seg och dum. Beteer mig lite akward, svårt att få fram tankar och vara med i situationen. Misstänker att jag blir lite väl stressad av de krav som trots allt finns på prestation. Å de på en rehabiliteringsplats. Men det finns ett systemfel inbyggt, af och fsk förordade en rehabplats där antalet timmar som lades ner var upp till mig. Rehabplatsen däremot hade utlyst en praktikplats och förväntade sig en funktionshindrad som hade koll på sitt funktionshinder och därmed var färdig för produktion. Vilket jag uppenbarligen inte är. Dumt nog förstod jag det från början men tänkte ju att det är värt att pröva. Det regnar ju inte bra praktikplatser eller rehabplatser precis.

Nu har jag ångest över att behöva besluta mig för om jag ska hoppa av och ge mig ikast med något annat som förmodligen är bättre, för mig, än det jag gör nu. Å andra sidan är det rätt jobbigt att känna att man inte svarar upp mot de förväntnignar som jag förstår att de haft på sin utlysta praktikplats och praktikant. Det var ju inte så att de hemlighöll vad de ville ha, tvärtom var det väldigt specifikt. Å helt i linje med vad jag gjort tidigare. Dumt, dumt, dumt....av mig.

Jag brukar säga att saker är intressanta om jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt. Mat som är intressant är ofta inte bra. Om någon säger något kan jag säga att det var intressant om jag inte riktigt, ritkigt förstår vad de menar.

Natten till söndagen var intressant. Själv hemma för att vila. Huvudvärk som inte ger med sig. Inget överväldigande men ständigt där. Jobb som jag behöver göra, fortfarande rehabilitering, men en del som jag inte hunnit med. Spenderade 8 timmar på lördagen med att läsa samma text om och om igen. Utan att riktigt förstå vad det var jag skulle göra med den eller ens vad den egentligen handlade om. Det lossnade så smått, men allt för sent.

När jag gick ut för att köpa något att äta vid sex tiden på kvällen så hade jag glömt bort hur jag använder kortläsaren i affären. Jag stod där och tittade på den, visste att jag skulle stoppa in kortetet, eller dra det, men kom inte ihåg hur jag skulle göra. Till slut fick biträdet peka på maskinen och säga, där är det, där ska du föra in kortet. Ja, visst är det sa jag och mumlade något om att vara trött.

Hemma igen, försöker vila, slappna av. Förstår att det är stressen som slår till. Har sovit dåligt de senaste dagarna. Varit vaken fram till sent. Har försökt att parera med Metamina, sista dosen inte allt före sent på dagen. Dosen på dagen gör att det känns som om jag speedar även om jag är fokuserad. Insomningstabletterna fungerar inte längre trots att jag tog en "extra" för ett par dagar sedan. Förmodligen CS som spökar.

Natten blev lång. Strax efter femtiden i morse lyckades jag somna. Efter ett par timmars "försök" i sängen gick jag upp igen. Tänkte att om jag ändå inte kan sova behöver jag ju inte ligga där och känna mig obekväm. Efter flera år med Imovan som hjälp för att somna så hade jag glömt bort den där obehagliga känslan av inte vila. Bättre att gå upp, se en film, äta lite chocklad. Försöka acceptera att det är som det är. Det konstiga är att jag är pigg och trött på samma gång. Ögonen kändes som 2 nummer för stora och torra som bara den.

Vaknade vid tolvtiden i dag av att telefonen ringde. Det var sambon som är ute på gården och förbereder för snickare som kommer. Skulle ha åkt med, födelsedags firande idag dessutom, men förstod att det inte skulle funka just denna helg.

Funderar nu på att skippa Metamina, för en dag. Kanske behövs det återkommande pauser, eller att låta bli att stressa för att Metamina ska fungera optimalt.  Huvudvärken lär inte göra att det blir bättre. Jag har ett par olika benzo preparat hemma som jag antar att jag skulle kunna använda mig av. Men de är så bedrägliga och riskerar att göra morgondagen så mycket värre.

Funderat en del över stresskänsligheten. Oavsett vad den beror på, om de kommer att försvinna så småningom eller inte, så behöver jag förhålla mig till den. Alltså, på ett bättre sätt än idag. Jag känner själv att jag agerar så omedvetet kring stressproblematiken, å egentligen till allt. En kula i ett flipperspel. Gott om resurser, men ingen möjlighet till djupare förståelse från mitt håll. Inga problem att prata, men stora problem att förmedla vad det är som inte fungerar för att få en eventuell hjälp.

Så ja, allt är inte kört. Inte ännu. Men jag har svårt för de där livsvalen man måste göra ibland. Höger eller vänster, fortsätta rakt fram eller är det dags att byta fil eller till och med ta nästa avfart? Insikter är dyrköpta. Mentalt påminner de mig mer om hur jag föreställer mig en förlossning. Jo, du läste rätt. Något man vet innebär något positivt i slutändan, men som kan innebära en hel del smärta och en väldigt massa jobb.

Här kommer en liknelse till......

Om jag var en bil så skulle jag vara en Mercedes. En lite äldre modell, begagnad och med många mil på mätaren. En sprucken vindruta och en lack som skulle behöva lite uppmärksamhet men med skinklädsel. Även om färgen och själva lädret har börjat flaga och nötningen är tydlig. En distinkt doft av tobak i kupén, men bara cigaretter. Inget elegant som ciggarer eller en pipa där tobaken valts med omsorg.   

En modell som när det var ny såg ut som sina dyrare syskon men utan att själv förstå skillnaden. En av fälgarna är udda, en tillfällig lösning som blev permanent när den gamla fälgen inte kom överens med en allt för hög trottoarkant. Den stötfångare som finns är precis som på många andra bilar gömd under ett plasthölje, fast det borde ha varit en i stål. Som på ännu äldre modeller, väl synlig och stor. För att visa var gränsen går, ta de första och största smällarna.

Chassit är fortfarande i gott skick. Det skulle nog gå att sälja den, låta någon annan ta över den. För de där sista milen fram till mål.    

/CJ

I dag träffade jag den neuropsykeatriker som var med och såg till att jag fick min Adhd diagnos. Det var första gången sedan oktober. Då gällde det Elvanse som inte visade sig fungera tillräckligt bra. Nu är det Metamina som gäller och det var intressant att träffa henne igen. Så mycket som hänt.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta i detalj vad som avhandlades. Det räcker med att jag säger försäkringskassan, förväntningar på prestation och, ja, det räcker nog.

Däremot pratade vi en del om Asperger dragen och de faktum att jag nu påbörjat en asperger utredning. Hon tycker att det var bra. Men hennes problem, precis som hos flera andra, är den sociala förmåga som jag ger utryck för. Hon hör mig prata och hör mig följa och svara på resonemang men utan att se att det tar stopp när det blir för komplext eller för många led. Inte heller hör hon att jag inte plockar upp på signaler som jag borde reagera på. Men, hon förstår. Hon förstår att de problem jag haft under livet mycket handlar om att jag inte ser eller förstår, att den utmattningsproblematik som följt mig som en trogen hund kommer sig av den energi de kostar att inte ge utryck för de som jag alltid fruktat mest, att uppfattas vara annorlunda, inte lik alla andra.

För vad gör man om man lärt sig att inte avvika, bara för syns skull? Är det något fel på en då? Om man lärt sig att inte visa det värsta, att anpassa sig så till den grad att energin inte räcker till ett innehåll i livet oxå? Så länge inte någon annan drabbas, är man då utan nedsättning? Jag börjar misstänka att jag är min egen fiende, att jag genom de strategier jag valt, eller inte valt, själv målat in mig i det hörn jag befinner mig i. Det ska bli skönt med en utredning, intressant att se om det går att förmedla, via tester och genom vad jag berättar, hur det faktiskt fungerar inombords. Får se om det räcker.

Metamina  fungerar bättre nu, eller annorlunda. Bättre för att sidoeffekterna börjar klinga av. Börjar känna mig lite, lite mer levande igen. Men det är nog en liten bit kvar. Fortfarande är det extremt jobbigt när dagens sista dos börjar släppa, har inte riktigt hittat gränsen, tidsmässigt, ännu för när sista dosen ska tas. För sent och för mycket innebär ingen sömn förrens långt in på natten. De senaste två dagarna har jag varit vaken fram till långt efter midnatt trots att jag är trött. Imovanet har inte fungerat, äter 2 st 7,5 vid läggdags. Men det är inte aktuellt att höja någon dos. Om det inte ger med sig tänker jag nog hoppa av Imovan tåget. Trots att det fungerat bra genom åren. Det börjar kännas viktigare och viktigare att Metamina får fungera så bra som möjligt. Tanken har slagit mig att Imovanet kan bidra till en del av de problem som jag upplever nu. 

I dag glömde jag bort att det var idag. Det vill säga att det var onsdag och inte tisdag vilket jag trott hela dagen. Jag undrar om det inte är så att jag är lite trött. Eller så är det Metamina som spökar, fast det kanske inte fungerar på arbetsminnet, eller vad det är för del av hjärnan som gör att man vet vad det är för dag.

Faktum är att arbetsminnet, i den mån man kan känna det,fortfarande är som en hink med ett stort hål i botten. I samma takt som jag häller på vatten så rinner det ut igen. Vissa saker kommer jag ihåg, annat är förbent omöjligat hålla i huvudet.

Känner mig fortfarande speedad eller uppstressad vid minsta belastning. Hoppas att det ger med sig, jag imponerar stort på rehabplatsen...inte....suck....     

Nu så, tillbaka på spåret igen. Det som är anmärkningsvärt, om man nu bortser från mitt nästan sjukliga intresse att kvasi analysera Metaminas effekter, är att jag tycker att det är lite svårare att hålla igång socialt ex. på jobbet. Det är inte så att jag känner att något är fel. Men mycket av det som sker känns ytligt och rätt tomt.

Om det är en positiv effekt, vilket jag tänker att det är, så är det inte lika viktigt längre att hålla koll på allt som  man tidigare höll koll på. Eller rättare sagt, man blir inte lika påverkad eller störd av vad som sker runt omkring. Sedan blir jag fortfarande rätt trött. Vilket jag trodde skulle försvinna med Metamina. Men jag misstänker att det är att ge Metamina lite väl mycket credit. De grundläggande problem, symptomatiska, som delvis kommer av att ha Adhd är kvar men jag antar att det kommer bli lättare att bli av med dem så småningom. Totalt sett så är nog ambitionen att ge Metamina utrymme att göra sitt.

Däremot så läste jag, återigen på nätet, att det inte är ovanligt, eller rättare sagt att många upplever, att Asperger delen av personligheten blir mer framträdande med CS eller Metamina. Det skulle kunnna förklara det något minskade sociala intresset som i sin tur kom sig av min version av rastlöshet. Men det är klart, helt osocial är jag inte säker på att jag vill eller kan vara. Men, så gäller det att inte glömma bort att Metamina fortfarande är under insättning å än så länge är det mycket som kan ändras.  

Efter ett uppehåll i helgen, lördag söndag, var det dags för Metamina igen. I fredags kändes det rätt jobbigt, torsdag lika så och tanken var att hålla upp för att se om det gick att starta upp igen. Helgen var ingen hit kan jag säga. Att vara utan Metamina var rena tortyren. Antingen var det en återgång till hur det var innan, dvs omedicinerad Adhd med allt vad det innebär eller så var det någon form av tolerans som jag byggt upp och helgen ägnades åt någon form av abstinens. Jag vet inte vad det var, bara att "utan" var det ingen hit och "med" fungerade det, förra vecka, sisådär.

Att äta Metamina idag var rätt skönt. Ingen ångest, ingen irritation. Jag hoppas, hoppas att det är en insättningsfråga och att det blir bättre.

I dag var första besöket till psykeatrin för att eventuellt starta en aspergerutredningen. Det var helt ok. Inga problem med att starta själva utredningen. Får se var det tar vägen. Om det blir så att man kommer fram till att det handlar om Aspergers har det betydelse för hur det ska gå framöver avseende jobb och sysselsättning. Tillsammans med Adhd diagnosen kommer det att räcka för att jag, åtminstone för mig själv, ska kunna reglera min "insats". Det börjar bli dags nu, att få ett innehåll värt namnet som inte är baserat på prestation.  

Internet är en intressant källa kring information om Metamina och Adhd. Inte för att det är lätt att hitta relevant information, därmed inte sagt att detta är relevant, men ibland så. Läste en tråd på Flashback om just upplevelsen av Adhd/Add  och medicinering. En person beskrev väldigt bra om hur han plötsligt går från att ha haft en "karta" i sitt huvud till att, efter medicineringen, fått en ny "karta" och hur problematiskt han upplevde detta inledningsvis. Han efterlyste även bättre guidning när det gäller uppstarten, speciellt hos oss som är lite äldre, av medicineringen. Å jag förstår precis vad han menar, vilket gjorde att jag kände mig lite bättre än vad jag gjorde innan. När man börjar medicinera med CS mot Adhd eller Add så är det ju inte så att hjärnan plötsligt lär sig allt den inte kunnat tidigare. Däremot skapas förutsättningarna för att lära om, lära nytt.

Det är möjligt att man har sagt detta till mig, fast jag tror inte det, när jag började äta CS. För då skulle jag nog ha ställt en väldigt massa med följdfrågor. För det är onekligen rätt logiskt. När CS tar bort en del av symptomen på Adhd så skapar den ju inte något nytt i stället. Även om det känns lungnare, bättre m.m så förbättras ju inte förmågor man aldrig haft, eller aldrig lärt sig. Eller ja, typ så.

Fick också lite perspektiv på hur och varför CS kan fungera som de gör. Vilket också lättade lite på trycket eftersom jag just nu är så trött och allvarligt börjat på fundera på om detta med Metamina verkligen är värt besväret. Det är uppenbarligen lättare att gå, åtminstone i tanken, tillbaka till hur det var innan, dvs ohållbart, än att inte förstå hur CS verkar och vilken lååång tid det kan ta att hitta rätt nivå. Har nu ytterligare höjt dosen till 1 och halv tablett samt skjutit upp morgon dosen något. Får se om det gör något till. Något är det inte tillräckligt av i af.

Kallelesen till Apserbergerutredningen har nu kommit. Ska dit på måndag. Ska bli intressant och spännande. Efter första kurstillfället i Adhd ABC förstår jag att jag inte ägnat Adhd någon speciellt uppmärksamhet på ett bra tag. Det har bara varit Aspergers i huvudet. Men Adhd är ju inte att leka med det heller. Önskar att det vore klart, detta med apsergers utredningen, insikterna med Adhd, att det har fungerat som det är tänkt och jag kan börja gå vidare, oavsett hur det ser ut och vad det innebär.