Försäkringskassan kan vara en mardröm. Det gäller inte Adhd specifik utan mer den samsjuklighet som kan komma med Adhd. Tänker främst på stressproblematiken, ångest m.m Man kan ju inte vara sjukskriven på grund av Adhd som jag har föstått det. Under de tre år som jag varit sjukskriven, två år med diagnos rörande stress, 1 år sjukskriven, år ett efter det att jag slutade jobba, i efterhand. Inte någon gång under de två år som jag haft med försäkringskassan har det varit problemfritt. Det har handlat om allt från sjukpenningensstorlek till toklning av regelverk. Dessutom har FSK konternuerligt missat utbetalningar, fattat beslut på felaktitgt underlag m.m Det är säkert många som känner igen sig.

Den återhämtning som, åtminstone som det var tänkt, skulle ske under sjukskrivningsperioden har under lång tid ängnats åt att oroa sig för den lilla ersättning som ersättningen faktiskt utgör jämfört med en arbetsinkomst. Det har i sig varit enormt stressande.  Det jag har tänkt på är att det är regelverket som styr  FSK handläggare och agerande och det aldrig är personligt. Det vill säga, de tar inte hänsyn till dig som person. Inte ens när det går så långt som om när det handlar om olika insatser där FSK är part. Det snäva regleverket gör att flexibiliteten är extremt dålig.

Ett av de stora problemen blir då att du som individ förväntas vara insatt i regelverket och också ha kraft och möjlighet att ställa rätt och relevanta frågor samt resa krav. Trots att jag inte, i normala fall, har allt för stora problem att ställa frågor och lista ut hur det fungerar, i stort. Har det i princip varit omöjligt (och olämpligt) på grund av mitt tillstånd. Vi, jag och min sambo, ängnade lång tid åt att försöka ändra vad vi uppfattade som felaktiga beslut. Jag tolkade FSK agerande som ett ifrågasätttande av mina diagnoser, min arbetsförmåga och försökte trots allt då svara upp mot vad jag uppfattade som deras krav.  Sammanfattninsvis ledde det inte till någon förändring i FSK agerande. Det blev varken högre SKI, sjukpenningsgrundande inkomst, eller bättre och mer kvalificerade insatser från FSK sida. Med andra ord, det blev som det blev plus att jag blev mer stressad eller sjukare om man så vill. Eftersom det inte går, i någon större usträckning, göra något åt FSK bedömning och agerande, är det inte värt att ta strid om du inte har extern hjälp i form av jurist med inriktning på socialförsäkringen och ett redan från början tydligt fel som ska rättas till. Så mitt tips är helt enkelt, slut fred med FSK. Acceptera att regelsystemet är tillkrånglat, inte ser dig som indvidi och i grunden är en politisk fråga. Änga tiden åt att må så bra som möjligt i stället.

Fast å andra sidan har jag inte barn, däremot en sambo med jobb och står inte inför ruinens brant, ännu. Men utan sambo som drar det tyngsta lasset skulle det nog ha varit rätt tufft.       

Sov gott. Tror att den dos som jag har nu insättningen har gjort sitt. Det är nog dags att modifiera dosen för att se om det blir en förändring. Frågan är om man ska vänta tills alla upplevda/inbillade/verkliga biverkningar  lugnar ner sig först.

Besök hos min gamla neurospykeatriker i förmiddags. Hon kommer att ta hand om de bitar av mitt.......tillstånd? som inte direkt hör till Adhd, dvs aspergerdrag och utmattningsproblematiken. Adh kliniken hanterar ju bara Adhd, inget annat.  Det gick bra. Vi diskuterade reaktionerna på Elvanse och kom fram till att jag inte skulle känna efter för mycket och att det är bra om jag kommer igång med arbete/rehab.

Generellt kan jag väl säga att det är hanterbart, huvudvärken håller sig nästan borta med alvedon (modifierad utsättning). Däremot är jag fortfarande rejält trött. Men också väldigt emotionell vilket jag inte kan påstå att jag varit tidigare. De senaste dagarna har det inte behövts mycket för att jag ska reagera. Däremot kan jag inte påstå att jag är direkt ledsen för något. Antingen är det tröttheten eller så släpper spänningar på grund av Elvanse. Oavsett så fungerar tårkanalerna som de ska vilket iof sig är rätt skönt.

Vaknade med huvudvärk. Gårdagen var intressant. Hur trött som helst och det höll i sig hela kvällen. Oklart om det är Elvanse som spökar eller om det är en stressraketion. Jag tror att Elvanse gör det lite värre, eller så tydliggör den reaktionen bättre. Ska hålla mig undan från alla typer av värktabletter idag.

Lite väl trött under eftermiddagen. Kände inte riktigt av Elvanse i dag alls. På det två bokade möten varav en var en intervju för en rehab plats. Inte världens bästa insats så det är nog inte aktuellt. Nu är det rast vila som gäller.

I går var vi på fest. Som jag berättat tidigare har det varit lite "dämpat" på kvällstid efter det att elvanse börjat gå ur kroppen på eftermiddagen. Det var alltså inte så självklart att jag skulle orka eller ens tycka att det var speciellt kul att träffa massor med folk. Och jag tänkte nog att vi kan gå dit. men att besökte skulle bli kort. Väl där gick det dock väldigt bra. Känns tryggt att den negativa påverkan Elevansen gett inte betyder att det slutar fungera med det sociala eller ens med förmågan att ha kul, även om jag inte tog upp någon större plats. Impulsiviteten har  definitivt hämmats, på gott och ont. 

Tomt hemma, ett par timmar mellan det att min gäster åkt och innan hund och sambo kommer hem igen. Ska försöka vila lite men är nog lite för uppstressad. Elvanse har ju, som jag tidigare nämnt, haft inverkan. Kanske mest positivt trots allt, om det nu inte är så att det blir lite för bra.

En tanke slog mig dock, och det handlar om vad som sker om det värsta av Adhd yttringarna försvinner? Adhd är ju, förutsätter jag, intimt förknippad med mig och min personlighet. På gott och ont. Drivet, rastlösheten som tagit mig fram förut. Jag är ju relativt gammal i dag, 42 år. Är det nu meningen att jag med ett positivt resultat av medicineringen ska lära om, bygga om min personlighet? Vad händer med Apsergerdragen? Kommer det att bli tydligare nu? Misstänker att det största arbete börjar nu.

Jag är inskriven på Adhd kliniken och det känns bra. Lite väl lång tid tog det dock att komma dit, över ett års väntan efter det att remissen accepterades. Där erbjuds ett program med olika typer av insatser och nivåer. Det jag ser mest fram emot är nog att för första gången få träffa andra med Adhd och i grupp diskutera erfarenheter och hur man ska gå tillväga för att komma framåt på ett bra sätt. Tror att en sådan grupp kan hjälpa till att skapa den bekräftelse som jag tidigare saknat, att man som individ duger som man är.  

Tidigare har jag haft kontakt med psykeatrin på grund av vad som då uppfattades som mer diffusa symptom. En känsla som sade att det inte riktigt fungerade som det skulle och som jag ville få hjälp med att definiera och förklara. Idag förstår jag att de känslorna/upplevelserna kom ur/orsakades av Adhd/Aspergers. Dessa kontakter, som i och för sig inte har varit allt för många men väl ustpridda över tid och periodiska, har alltid varit mer eller mindre resultatlösa. Detta trots att jag då uppfattade att jag var ärlig och verkligen ville få resultat, även om jag nu förstår att jag ville få resultat lite fortare än vad de tänkt sig.... :) Jag hade vid ett tillfälle kontakt med en psykolog, ca 15 år sedan, som mycket ärligt om än opedagogiskt, försökte svara på min fråga om vad det är som är fel med mig. Vi hade träffats ett par tre gånger och jag hade nog tryckt på ordentligt. Han sa, med huvudet vilande i handen, och ett bekymrat utryck i ansiktet, att "nog har du en störning allt".  I vad den bestod i kom vi inte fram till, i stället fick det mig att lägga benen på ryggen och springa. Vi träffades inte mer sedan. Hur jobbigt det än har varit kanske det inte var dags att hantera min Adhd/asperger drag förrens nu, när allt rasade denna gång.

Jag orkar inte heller vara vare sig bli arg eller bitter över det faktum att skolan fungerade som den gjorde då, att mina föräldrar, trots att de förstod att jag behövde stöd och påtalade detta, inte fick gehör för detta. Kunskapen såg ut som den gjorde då, jag var inte tillräckligt hyper, utåtagerande, för att få hjälp, och även om jag hade varit det, hade hjälpen förmodligen inte varit bra.  

Vart tar jag vägen nu? Hur ska jag gå vidare? Ingen aning. Men vare sig jag vill eller inte går det framåt, och det är stressande.

Vaknade tidigt i morse, gick och lade mig tidigt i går kväll, ca 22;00. Inte som tidigare på grund av extrem trötthet, utan mer känsla av behov av vila. Gårdagskvällen var, precis som de sensaste dagarnas kvällar, lite dämpad. Huvudvärken borta i går, använde Alvedon forte med modiefierad utsättning, verkar fungera bra, ska testa utan i dag och se om huvudvärken återkommer.

Har haft främmande i två dagar, med besök på bland annat dysleximässa i Sollentuna. Spännande att se hur andra NSP fungerar och hanterar sina problem. I kväll är det femtioårsfest, tänker nog att jag borde ha tagit det mer lungt under själva insättning så det inte dyker upp stressreaktioner som jag blandar ihop med ev. biverkningar. Men, det är som vanligt, när man ska ta det lungt dyker det upp massor med måsten. Fast jag kan iof. tänka mig att det är bra att testa hur Elvanse fungerar och påverkar i verkligheten. Det kan ju vara så att det är mer stressande att inte göra någonting, man blir nog lite mer symptomobservant då.