Efter tre år, total tid med olika ingrepp, så var det alltså dags i dag. Operation av näsan, fritt flöde av luft. Äntligen få bort den otrevliga känslan av inte få ordentligt med luft. Men nej. I informationsbroschyren stod att 2 timmar innan operationen fick man bara dricka klar vätska. Dvs. vatten. Mellan det att fastan påbörjas fram tills två timmar innan operationen inleds, vatten och annan dryck (ej alkohol förståss). Så tolkade jag det. Men mjölk i kaffet går ju förståss inte om man ska få narkos. Vilket jag inte visste. Så när jag väl kom till kliniken så fick jag vända hem igen efter det att sköterskan frågat vad jag druckit på morgonen. Jag svarade förståss kaffe med mjölk vilket fick narkosläkaren att säga nej. Å det är väl ok. Inte vill jag bli sövd om jag har något i kroppen som  kan störa narkosen. MEN jag vill inte vänta, den här gången sedan i MAJ, i onödan på grund av bristfällig information.

En fördel med antingen Aspergers eller Adhd,kommer inte ihåg vilken det var, är att man inte nödvändigtvis behöver ha så där jättemycket respekt för auktoriteter. Det har jag iof. men bara undantagsvis. Så länge det som sägs eller hävdas framstår som logiskt så är det ok, å ibland förstår man ju inte logiken, men det betyder ju inte att den inte finns där. Det sistnämda har jag lärt mig. Fast idag så framstod det så klart att det var en informationsmiss från klinikens sida. Tillsammans med ingen mat sedan i går kväll och allmänn anspänning och oror inför själva operationen drabbades jag av en liten explosion. Den opererande läkaren, som också är delägare i kliniken, fick sig en rejäl utskällning.

Klart har jag del i detta, men vad fan ska jag ha Adhd och Aspergers till om jag aldrig får skylla ifrån mig....;)  

I dag ska jag operera nästan. Börjar bli lätt nervös. Det är aldrig en bra sak, om än nödvändig, att bli nedsövd med narkos. Fast det är klart, det är ju inte världens mest komplicerade operation. Men å andra sidan dog en barndomskamrats chef för många år sedan i samband med en näsopperation mot snarkning. Tyvärr kommer jag inte ihåg varför vilket inte gör saken bättre. Det är nässkiljeväggen som gått ihop. Det började för drygt fem år sedan och jag har alltid upplevt det som jobbigt men eftersom de trodde att det var näsmusslan som krånglade har de senaste ingreppen varit inriktiade på det. När näskiljeväggen går ihop av olika anledningar blir det svårt med luftgenomströminngen i näsborrarna. Det är inte så att det inte går luft genom näsan, däremot upplevs det som om det inte gör det. Åtminstone inte i tillräckligt utsträckning.

I och med att jag ska börja jobba så har vi nu börjat skola in vår hund på dagis. Det går bra, lite spänt för honom bara att vara med så många hundar, men innehavaren av dagistet är rätt strikt. Utan att citera direkt är det " en strikt regim" som gäller. Hundarna sitter i boxar, när det inte är ute på promenad, tillsammans med sin grupp. När de inte är aktiviteter är det vila som gäller. Å det sker rätt handgripligt, vår hund som är lite van att göra som han vill, fick nu rätt skarpa tillsägelser att lägga sig, vilket han gjorde men blicken jag fick var rätt frågande. Jag förstår dock dagisföreståndaren, med 15 hundar att ta hand om gäller att alla drar åt samma håll. Min förhoppning är att hon inte visar sig vara en Cruella de Ville eller en Sweney Todd. Hon försäkrade mig att det aldrig hänt någon olycka, eller incident med slagsmål. Så jag tror, nog, på henne. Får se hur han mår efter ett tag. I går var han helt slut när han kom hem efter att ha varit där en halv dag.

Just nu är det rätt lugnt. Dag två av konferensen löpte väl. Smet iväg lite tidigare för att jag blev trött. Cymbaltan fungerar som den ska. Det är lite av transportsträcka nu. Träff med adhd mottagnignen i nästa vecka för att se hur det har gåt tmed metamina licensen. I nästa vecka fortsätter även vidare utredning av Asperger. Har läste en del kring detta nu, inser att det finns väldigt stora variationer i hur det ser ut hos olika individer. Tror nog att jag kommer att ha nytta av en diagnos. Om inte annat för att begränsa risken för att gå tillbaka in i en situation där jag blir allt mer trött och slut.

Annars är det uppladdning inför morgondagen som gäller. Ska operera näsan. Har lagt den i blöt för många gånger...:) Två dagars återhämtning är det som gäller, sen är det full fart i helgen. Får se hur det blir med mitt deltagande. Höll mig hemma mest hela denna helg på grund av trötthet vilket var bra. Det här med att lyssna på sin kropp är nog en bra ide.

I dag var första gången som jag på mycket, mycket länge ägnade mig åt något som kan påminna om ett jobb. Verksamheten där jag ska arbetsträna/praktisera har en två dagsars konferens som började i dag. Hela dagen, trots att jag egentligen ska jobba halvtid, har jag tillbringat med verksamhetsbeskrivande föredrag. Hur intressant som helst, problemet är jag blev väldigt trött, som vanligt under de sista timmar på dagen. Lyckades gå på toaletten utan att knäppa livremmen när jag gick ut. Så jag imponerade nog stort.

I övrigt var det nog en rätt bra energikick att komma ut och träffa lite folk. Inte för att jag kände någon men å andra sidan kände de ju inte mig heller, så det gick rätt bra. Nu är det rast vila som gäller.

Hela dagen har jag tillbringat i soffan. Pratat i telfon, surfat och snedkollat på TV. Helt slut efter igår. Femtioårsfesten var jättetrevlig. Som vanligt hade jag svårt att bestämma om jag verkligen ville gå eller inte, men vis av erfarenhet så är det bäst att köra på. Huvudet är nu i balans. Lyrica och Cymbalta fungerar bra. Det är dock inte tillräckligt. Rivstartar rehab. med en två dagars konferens. Dock i stockholm så det går alldeles utmärkt att åka hem när det behövs. Lite skrämmande att inte känna någon alls där. Men, vi kör så får vi se vad som händer.

Intressant i går när jag träffade vänner som jag inte träffat på ett tag. Detta med Adhd och Aspergers det är inte så lätt att skapa förståelese för. Det är nästan som att människor blir arga för att de tycker att man använder diagnoserna som en fribiljett för att slippa ta ansvar m.m Visst är det ett bra råd att inte bli sin diagnos. Att inte låta något ta överhand. Men det är inget bra råd om man inte först kan visa någon form av förståelse. Inte vet jag hur mycket plats vare sig Adhd eller Asperger kommer att ta i mitt fortsatta liv. Men jag misstänker att jag kommer behöva ge dem de utrymme som de kräver. Å de vare sig jag vill eller inte. Dessutom är jag nöjd och faktiskt glad över att så mycket av det som inte fungerat i livet nu får en förklaring. Sen kommer det inte att fixa allt. Men det är åtminstone en början.

Vaknade stel i kroppen. Precis som i gamla tider, dvs före CS och annan medicinering. Rygg, nacke och huvd gör sig påminda, men det är rätt lugnt, känner igen det sedan tidigare, inget nytt. Mao. Det som är intressant är att när medicieringen fungerar så gör det inte heller lika ont i resten av kroppen. Något som ser ut att bero på att värken, till största del, är psykosomatisk. Dvs. kopplad till hur hjärnan mår, kroppen mår och hur den regaerar på de generella omstädigheter som du befinner dig i.

Professor Bengt Mattsson har beskrivit psykosomatik som "ett synsätt och en klinisk förmåga som innebär att man uppfattar symptom och besvär som manifestationer/ konsekvenser av hos människan samverkande system, såväl psykologiska, biologiska och sociala som existentiella. Psykosomatik är således inte en beteckning på ett speciellt kunskapsområde som är knutet till vissa s.k psykosomatiska sjukdomar som anses stå i kontrast till andra rent "medicinska tillstånd". *1.

Tyvärr är kunskapen om och synen på effekter av en hjärna som som stressas av omgivningen och de utryck som den då sig tar inte speciellt vida spridd inom vården. Där används begreppet som en sista utväg, stämpling av individen. Du blir plötsligt obotbar inom  primärvården. Något som leder till svårigheter att utreda och avfärda de symptom som kroppen ger utryck för.  

Hur fungerar psykomati i hjärnan då? Att hjärnan, eller ditt mentala liv, till stor del lever sitt eget liv är något som jag ofta glömmer bort. Ditt mentala liv består av en medveten del och en omedveten del. Det gör att jag ofta, framför allt tidigare, åker dit när det börjar krångla tankemässigt, dvs. depressivt. När min gamla primivita (omedvetna del av hjärnan) del börjar kasta ur sig varningar, vilken den gör om upplever stress,eller känner sig pressad, så är det svårt att särskilja detta som ett utslag av en aktivitet som inte är skiljd från ditt medvetna jag, dvs det jag som du använder för att må dåligt. Det är ju i ditt medvetna jag som du formulerar vad du mår dåligt över. Problmet är ju att vi är byggda för att inte ifrågasätta de signaler som den primitiva delen av hjärnan skickar ut.

När man då har Adhd, Apserger, tror jag, blir den här processen än mer osynlig och svår att förhålla sig till. Inte bara fungerar din hjärna annorlunda jämfört med en majoritet av befolkningen, du är dessutom känsligare, har lättare för att drabbas av stress m.m  Insikt om att spelar i en annan division, dimension?, gör det dock lättare.

Men det finns ett begrepp, Acceptans, som jag kommit i kontakt med under den KBT terapi som jag hitintills deltagit i. Där är tanken att dels lära sig definiera begreppet Acceptans och sedan använda det för att särkilja och hålla distans till de negativa tankar som är ett utslag av ditt omedvetna jag och som kan, som jag tolka det, leda till att din kropp börjar regarera psykosomatiskt. Detta utan att värdera dina tankar och föreställningar. Dels leder till en förmåga att se och identifiera tankar, idteer om det egna jaget, som just tankar och ideer. Ideer och tankar som dessutom inte, till 99 procent, är speciellt bra för dig eftersom det är ett utslag av en överkativ och krisinställd primalfunktion. Det betyder att du sakteligen lär dig att vissa saker som upptar din hjärna faktiskt inte förtjänar den uppmärksamhet som den faktiskt får. Det gör att du sakteligen kan frigöra utrymme för andra, mer positiva, tankar/föreställningar.

Även om man inte kommer ända fram, vilket jag inte gjort, så är bara iden om Acceptans ett synsätt som faktisk gjort att jag kunna skapa distans till och synliggöra både de delar av min adhd och asperger som tidigare ställt till problem. Problem som naturligtvis inte är borta, men jag tror nog att jag får en möjlighet att resonera med mig själv kring dessa utryck och framförallt synliggöra dem för de inom vården som ska hjälpa till.  

Å vad är då poängen, jo, innan jag började med KBT, hade jag inte läst, eller åtminstone inte förstått, hur hjärnan fungerar ur just denna aspekt. Dessutom hade jag en ganska snäv syn på just begreppet "psykomati". För mig var det ett underkännande av min upplevelse när min husläkare, som är bra och tillmötesgående generellt, började prata om psykomati. För mig var det ett sätt, upplevde jag, för honom att tala om för mig att den värk och oro jag hade i kroppen berodde på att jag var mer eller mindre knäpp.

Det här var långt före det att diagnoserna började ramla in. Han talade dessutom tyst om detta, som om han förstod att jag skulle uppleva det som något negativt, vilket jag naturligtvis gjorde. Däremot fick jag gennomföra alla de relevanta fysiologiska undersökningar som jag kunde, det hjälpte mig också att sakta men säkert att acceptera att det kanske ligger något i begreppet och inte heller är ett sätt att avfärda patienter på. Det är ju den upplevelsen som jag annars mött av andra läkare, din värk sitter i ditt huvud, besvära inte mig.

Oj vad rörigt det blir, hinner inte gå igenom texten, får göra det senare. Nu måste jag ut och handla femtioårs present, fest i kväll. Kul, men lite stressande. Har dock förstått att jag måste ut och utsätta mig för folk, annars blir det nog ensamt i det långa loppet, man kan ju bara säga nej så många gånger innan folk slutar höra av sig. Speciellt som jag är så duktigt på att inte skapa egna möjligheter att träffa folk och underhålla vänskap.....:)

*1 http://www.ltv.se/Halsa_och_vard/Familjelakare/Enheten-for-Psykosomatisk-medocin/Sa-har-tanker-och-arbetar-vi/

Ett problem med Elvanse var ju att jag upplevde rätt starka negativa känslor, depressiv mao. För att förbereda för nästa steg, dvs. Metamina, så äter jag nu Cymblata och Lyrica. Det har jag ätit förut och det fungerade bra för mig fram till i höstas då huvudvärken satte igång. Nu tror jag mig veta att det hvudvärken inte beror på Cymbaltan, troligen spänningar eller i värsta fall ett disckbråk som spökar. Så nu är det inkörning på cymbaltan som gäller.

Nu börjar även förbredelserna för arbetspraktiken. Vår hund behöver plötsligt en dagisplats. Lite sent ute var vi och det visar sig att det kan vara långa kötider. Nu hittade vi ett dagis där kan börja i december och nu ska han skolas in. Tror det blir bra, vår hund behöver nog lite mer stimulans och det får han nog på ett dagis. Men det är ju inte helt säkert att han får någon plats. Det beror helt och hållet på hur han sköter sig under inskolningen. Det var redan en liten hund där som var på inskolning när jag var där. Han gnällde dock för mycket och hans chanser till en plats såg rätt mörka ut. Huva.  

Träffade läkare på Adhd mottagningen i dag. Att fortsätta med Elvanse är ingen större ide på grund av biverkningarna, dvs. depression. Läskigt att det kan gå så fort.Från att må relativt bra och känna att man är någorlunda i balans till att ja, uppleva det motsatta.  

Nu blir det i stället licensansökan på Metamina vilket torde kunna fungera bättre. Problemet med Elvanse tycks vara den modifierade frisättningen? dvs att den släpper ut en jämn dos över hela dagen i kombination med en överkänslighet, svårt att minska dosen över dagen vilket verkar behövas. Något jag iof. känner igen. Det har inte fungerat med detta tidigare. Så varför det skulle fungera nu, ja det vet jag inte.

Vi diskuterade även det jag berörde i går, dvs asperger aspekten. Nu blir det en ytterligare utredning, eller  kompletering av befintlig utredning. De förändrade diagnoskriterierna i DSM5 gör plötsligen att jag kvalificerar mig för även detta. Vilket, som nämnts, förklarar mer än vad det förvirrar.

Synd på Elvanse, det började så lovande och inte vet jag hur det kommer att gå med Metamina. Däremot tyckte min läkare att det defenitivt var värt att prova, för medicinering behövs. Å jag håller nog med. Så den här bloggen byter nu officiellt namn från överårig Adhd:re med aspergsdrag....å Elvanse tilll fortsatt överårig Adhd:are med asperger och Metamina, via Elvanse....:)

Ps, jag vet att Asperger inte längre finns kvar i den nya DSM5, men jag måste nog säga att det låter lite bättre med Asperger.