Tomt hemma, ett par timmar mellan det att min gäster åkt och innan hund och sambo kommer hem igen. Ska försöka vila lite men är nog lite för uppstressad. Elvanse har ju, som jag tidigare nämnt, haft inverkan. Kanske mest positivt trots allt, om det nu inte är så att det blir lite för bra.

En tanke slog mig dock, och det handlar om vad som sker om det värsta av Adhd yttringarna försvinner? Adhd är ju, förutsätter jag, intimt förknippad med mig och min personlighet. På gott och ont. Drivet, rastlösheten som tagit mig fram förut. Jag är ju relativt gammal i dag, 42 år. Är det nu meningen att jag med ett positivt resultat av medicineringen ska lära om, bygga om min personlighet? Vad händer med Apsergerdragen? Kommer det att bli tydligare nu? Misstänker att det största arbete börjar nu.

Jag är inskriven på Adhd kliniken och det känns bra. Lite väl lång tid tog det dock att komma dit, över ett års väntan efter det att remissen accepterades. Där erbjuds ett program med olika typer av insatser och nivåer. Det jag ser mest fram emot är nog att för första gången få träffa andra med Adhd och i grupp diskutera erfarenheter och hur man ska gå tillväga för att komma framåt på ett bra sätt. Tror att en sådan grupp kan hjälpa till att skapa den bekräftelse som jag tidigare saknat, att man som individ duger som man är.  

Tidigare har jag haft kontakt med psykeatrin på grund av vad som då uppfattades som mer diffusa symptom. En känsla som sade att det inte riktigt fungerade som det skulle och som jag ville få hjälp med att definiera och förklara. Idag förstår jag att de känslorna/upplevelserna kom ur/orsakades av Adhd/Aspergers. Dessa kontakter, som i och för sig inte har varit allt för många men väl ustpridda över tid och periodiska, har alltid varit mer eller mindre resultatlösa. Detta trots att jag då uppfattade att jag var ärlig och verkligen ville få resultat, även om jag nu förstår att jag ville få resultat lite fortare än vad de tänkt sig.... :) Jag hade vid ett tillfälle kontakt med en psykolog, ca 15 år sedan, som mycket ärligt om än opedagogiskt, försökte svara på min fråga om vad det är som är fel med mig. Vi hade träffats ett par tre gånger och jag hade nog tryckt på ordentligt. Han sa, med huvudet vilande i handen, och ett bekymrat utryck i ansiktet, att "nog har du en störning allt".  I vad den bestod i kom vi inte fram till, i stället fick det mig att lägga benen på ryggen och springa. Vi träffades inte mer sedan. Hur jobbigt det än har varit kanske det inte var dags att hantera min Adhd/asperger drag förrens nu, när allt rasade denna gång.

Jag orkar inte heller vara vare sig bli arg eller bitter över det faktum att skolan fungerade som den gjorde då, att mina föräldrar, trots att de förstod att jag behövde stöd och påtalade detta, inte fick gehör för detta. Kunskapen såg ut som den gjorde då, jag var inte tillräckligt hyper, utåtagerande, för att få hjälp, och även om jag hade varit det, hade hjälpen förmodligen inte varit bra.  

Vart tar jag vägen nu? Hur ska jag gå vidare? Ingen aning. Men vare sig jag vill eller inte går det framåt, och det är stressande.

Vaknade tidigt i morse, gick och lade mig tidigt i går kväll, ca 22;00. Inte som tidigare på grund av extrem trötthet, utan mer känsla av behov av vila. Gårdagskvällen var, precis som de sensaste dagarnas kvällar, lite dämpad. Huvudvärken borta i går, använde Alvedon forte med modiefierad utsättning, verkar fungera bra, ska testa utan i dag och se om huvudvärken återkommer.

Har haft främmande i två dagar, med besök på bland annat dysleximässa i Sollentuna. Spännande att se hur andra NSP fungerar och hanterar sina problem. I kväll är det femtioårsfest, tänker nog att jag borde ha tagit det mer lungt under själva insättning så det inte dyker upp stressreaktioner som jag blandar ihop med ev. biverkningar. Men, det är som vanligt, när man ska ta det lungt dyker det upp massor med måsten. Fast jag kan iof. tänka mig att det är bra att testa hur Elvanse fungerar och påverkar i verkligheten. Det kan ju vara så att det är mer stressande att inte göra någonting, man blir nog lite mer symptomobservant då.