Vaknade stel i kroppen. Precis som i gamla tider, dvs före CS och annan medicinering. Rygg, nacke och huvd gör sig påminda, men det är rätt lugnt, känner igen det sedan tidigare, inget nytt. Mao. Det som är intressant är att när medicieringen fungerar så gör det inte heller lika ont i resten av kroppen. Något som ser ut att bero på att värken, till största del, är psykosomatisk. Dvs. kopplad till hur hjärnan mår, kroppen mår och hur den regaerar på de generella omstädigheter som du befinner dig i.

Professor Bengt Mattsson har beskrivit psykosomatik som "ett synsätt och en klinisk förmåga som innebär att man uppfattar symptom och besvär som manifestationer/ konsekvenser av hos människan samverkande system, såväl psykologiska, biologiska och sociala som existentiella. Psykosomatik är således inte en beteckning på ett speciellt kunskapsområde som är knutet till vissa s.k psykosomatiska sjukdomar som anses stå i kontrast till andra rent "medicinska tillstånd". *1.

Tyvärr är kunskapen om och synen på effekter av en hjärna som som stressas av omgivningen och de utryck som den då sig tar inte speciellt vida spridd inom vården. Där används begreppet som en sista utväg, stämpling av individen. Du blir plötsligt obotbar inom  primärvården. Något som leder till svårigheter att utreda och avfärda de symptom som kroppen ger utryck för.  

Hur fungerar psykomati i hjärnan då? Att hjärnan, eller ditt mentala liv, till stor del lever sitt eget liv är något som jag ofta glömmer bort. Ditt mentala liv består av en medveten del och en omedveten del. Det gör att jag ofta, framför allt tidigare, åker dit när det börjar krångla tankemässigt, dvs. depressivt. När min gamla primivita (omedvetna del av hjärnan) del börjar kasta ur sig varningar, vilken den gör om upplever stress,eller känner sig pressad, så är det svårt att särskilja detta som ett utslag av en aktivitet som inte är skiljd från ditt medvetna jag, dvs det jag som du använder för att må dåligt. Det är ju i ditt medvetna jag som du formulerar vad du mår dåligt över. Problmet är ju att vi är byggda för att inte ifrågasätta de signaler som den primitiva delen av hjärnan skickar ut.

När man då har Adhd, Apserger, tror jag, blir den här processen än mer osynlig och svår att förhålla sig till. Inte bara fungerar din hjärna annorlunda jämfört med en majoritet av befolkningen, du är dessutom känsligare, har lättare för att drabbas av stress m.m  Insikt om att spelar i en annan division, dimension?, gör det dock lättare.

Men det finns ett begrepp, Acceptans, som jag kommit i kontakt med under den KBT terapi som jag hitintills deltagit i. Där är tanken att dels lära sig definiera begreppet Acceptans och sedan använda det för att särkilja och hålla distans till de negativa tankar som är ett utslag av ditt omedvetna jag och som kan, som jag tolka det, leda till att din kropp börjar regarera psykosomatiskt. Detta utan att värdera dina tankar och föreställningar. Dels leder till en förmåga att se och identifiera tankar, idteer om det egna jaget, som just tankar och ideer. Ideer och tankar som dessutom inte, till 99 procent, är speciellt bra för dig eftersom det är ett utslag av en överkativ och krisinställd primalfunktion. Det betyder att du sakteligen lär dig att vissa saker som upptar din hjärna faktiskt inte förtjänar den uppmärksamhet som den faktiskt får. Det gör att du sakteligen kan frigöra utrymme för andra, mer positiva, tankar/föreställningar.

Även om man inte kommer ända fram, vilket jag inte gjort, så är bara iden om Acceptans ett synsätt som faktisk gjort att jag kunna skapa distans till och synliggöra både de delar av min adhd och asperger som tidigare ställt till problem. Problem som naturligtvis inte är borta, men jag tror nog att jag får en möjlighet att resonera med mig själv kring dessa utryck och framförallt synliggöra dem för de inom vården som ska hjälpa till.  

Å vad är då poängen, jo, innan jag började med KBT, hade jag inte läst, eller åtminstone inte förstått, hur hjärnan fungerar ur just denna aspekt. Dessutom hade jag en ganska snäv syn på just begreppet "psykomati". För mig var det ett underkännande av min upplevelse när min husläkare, som är bra och tillmötesgående generellt, började prata om psykomati. För mig var det ett sätt, upplevde jag, för honom att tala om för mig att den värk och oro jag hade i kroppen berodde på att jag var mer eller mindre knäpp.

Det här var långt före det att diagnoserna började ramla in. Han talade dessutom tyst om detta, som om han förstod att jag skulle uppleva det som något negativt, vilket jag naturligtvis gjorde. Däremot fick jag gennomföra alla de relevanta fysiologiska undersökningar som jag kunde, det hjälpte mig också att sakta men säkert att acceptera att det kanske ligger något i begreppet och inte heller är ett sätt att avfärda patienter på. Det är ju den upplevelsen som jag annars mött av andra läkare, din värk sitter i ditt huvud, besvära inte mig.

Oj vad rörigt det blir, hinner inte gå igenom texten, får göra det senare. Nu måste jag ut och handla femtioårs present, fest i kväll. Kul, men lite stressande. Har dock förstått att jag måste ut och utsätta mig för folk, annars blir det nog ensamt i det långa loppet, man kan ju bara säga nej så många gånger innan folk slutar höra av sig. Speciellt som jag är så duktigt på att inte skapa egna möjligheter att träffa folk och underhålla vänskap.....:)

*1 http://www.ltv.se/Halsa_och_vard/Familjelakare/Enheten-for-Psykosomatisk-medocin/Sa-har-tanker-och-arbetar-vi/