Det är ju rätt mycket att fundera på just nu. Adhd diagnosen är ju strax över ett år gammal och nu är det alltså aktuellt med ytterligare en utredning för att se om det också handlar om Asperger. Det jag kan känna nu är rätt stor sorg över vad som kunde ha varit om diagnoserna kommit i tid. Å andra sidan hade det förmodligen inte hjälpt då jag var barn på sjutitiotalet och då var det väl inte så vanligt med dessa diagnoser.

Egentligen vet jag inte hur jag ska förhålla mig till vare sig Asperger eller Adhd. Jag har ju förstått att något inte var riktigt rätt tidigare, samtidigt som jag egentligen gjort allt för att det skulle funka. Att det nu visar sig vara tröstlöst känns lite hopplöst. Å andra sidan har jag väl utvecklat strategier, sociala sådana, för att klara det mesta, men kostnaden har varit rätt stor.

Ser man positivt på det så har jag ju alla möjligheter att landa i detta. Jag är inte allt för gammal och även om det skulle ha varit så är det ändå bättre att veta än att famla omkring i mörkret. Läste någonstans att vara odiagnostiserad är som att vandra i helvetet. Alla dessa korrigeringa man gjort eller råkat utför, alla dessa konflikter som man inte förstått, missade chanser, relationer som gått om intet...nää, så värst kul är det inte.

Det gäller att komma ihåg, säger sambo och andra, att en diagnos förändrar inte vem du är. Usch säger jag, jag hoppas innerligen att den kunskap och ökade förståelse för vem jag är som diagnoserna innebär kommer att förändra mig till det bättre. Att sluta anpassa sig och bara få vara den man är, på egna villkor, för en gångs skull.